Hon är som en mormor, som en liten söt gumma men trots det en pigg och vacker dam för sin ålder. Som vilken mormor som helst tar hon hand om oss barn; föder oss, på gränsen till göder oss, bakar bullar och bjuder på historier och äventyr. Visar oss spännande platser och stora och ibland farliga djur. Berättar om vackra små blommor och visar fåglar utav alla de slag. - Hon tar hand om oss som ingen annan, vår vackra lilla M/S Stokholm.
Så här åtta dagar efter att jag tog eftermiddagsbussen till Oslo och flyget från Göteborg, där jag lämnade mitt liv nerpackat i 21 flyttlådor. Så funderar jag på varför har jag inte hälsat på henne tidigare? Varför har jag väntat tre år med att besöka henne? Svaret är väl som alltid att jag inte haft tid, och att det inte passat sig. Men nu är jag här, och en känsla av välbehag har infunnit sig. Till och med tankar om att det kanske inte alls är så illa att jobba till sjöss har smugit sig på under de dagsljusa nattvakterna – på ett sätt skrämmande och på ett sätt lugnande.
Det var med visst vemod jag lämnade Göteborg denna gången. Faktumet är att jag numera inte har någonstans att bo, att alla mina saker som inte rymdes i min stora röda väska, ligger nedpackade i flyttlådor på en mörkt vind. Så ett nytt kapitel om inte rent utav en helt ny bok påbörjades i samma stund som jag vred runt nyckeln i låset och tog taxin till Nils Erikssons Terminalen. Denna gång gick min resa norrut mot ljuset och sensommarkylan på Svalbard. Hem till mormor Stockholm.
Att komma till Svalbard är lite som att komma till en Alpby. Det ligger en spänning och förväntan över alla ny anlända resenärer redan vid flygplatsen, där de står vid bagagebandet och väntar på sina väskor. Samtidigt möter man de trötta och utpumpade men glada hemresenärerna och kan i deras ansiktsuttryck avläsa att det väntar en något alldeles speciellt. Även centrum av byn har sina klara likheter med en alpby. Där finns ”bummarna” som tittar snett på de nyanlända. Den trötta butikspersonalen som egentligen hatar turisterna. För att inte tala om alla turister som förvirrat irrar omkring och väntar på att just deras äventyr skall börja.
Min första resa som styrman ombord på M/S Stockholm har i skrivandets stund bjudit på ; 19 isbjörnar. Två dagar packis strax norr om 81°. Ett otal väjningar för isberg. Flera hundratals valrossar utav olika storlek, ålder och kön. En promenad på den nordligaste utav alla öarna. Samt väder utav alla de slag, med fördel dimma.
Det här med att komma hit som styrman är en historia för sig själv. Det här är en speciell båt, på en speciell trad och en speciell kapten. Båten är byggd 1953 och mycket utav originalet finns kvar. Motorn tillexempel är en NOAB från -53. Likströms winscharna och spelen finns kvar och kräver även de, för tillfället, sin kvinna. Men så är det här en alldeles speciell och fantastisk båt med, vilket nog alla som vart här kan intyga. Samma gäller rutten, sjökort finns inte för större delen av våra resor och skulle de finnas de så stämmer de knappt. Utan det vi kör på är egna lodningar sparat i navigationsdatorn från flera år tillbaka och nya lodningar. Sen är det allt detta med packis, glaciärer, glaciäris och isberg samt att smyga på djur; - inget av det man fick lära sig i skolan. Och kaptenen som tillfullo litar på en och låter en köra själv ”- håll en kabel ifrån, ja eller du ser ju själv hur nära du kan gå”. Egentligen helt utan att känna vare sig båt eller förhållanden. Vilket är fantastiskt roligt, spännande och lärande men rätt krävande. Men det vilar hela tiden en liten press över att man måste prestera gentemot passagerarna, framförallt när det kommer till att smyga på djuren. Det kan hända att det är den enda bra isbjörn vi får under hela resan, då vill man inte vara den som skrämde bort den med att köra för vårdslöst. Hittills har allt gott riktigt bra. Djuren har stannat, båten är hel, kapten och passagerarna nöjda och jag har nog så roligt som jag inte haft på länge till sjöss.
