God Jul!

Jag tillhör skaran som tycker om att fira jul, hemma med det nära och kära. Tyvärr har mitt yrkesval hindrat mig några gånger från att få fira jul hemma på Husö med familjen.

Första gången jag firade jul, utan Mammas morotslåda, jul-gädda, och julkappsutdelning framför granen sittandes i gungstolen, vilken förövrigt av någon anledning blivit ”min” plats att övervaka utdelningen från, var julen 2001. Detta var julen då jag förmodligen för första gången såg hela Kalle-Anka och Harry Belafonté gjorde entré i mitt musiköra.

Runt lucia kastade Gunilla loss från Fogo på Kap Verde, med sig hade hon 38 exalterande ungdomar och troligen tolv smått stressade befäl. Dagarna gick och så småningom närmade sig julafton. Stämningen byggdes upp och så var det då julaftons morgon, positionen var några grader norr om ekvatorn mitt emellan två kontinenter, med inget annat än vatten runt omkring oss. Jag minns hur jag blev utpurrad och ombedd att klä mig i bad kläder - dopparedagen var kommen – polen på däck var byggd. Så till tonerna av Harry, med vad komma skulle bli mina vänner för livet badades julafton in under en stekande sol i en ljummen passadvind. Gröten åts på ”beachen” och tomten nedsteg från himmeln, eller åtminstone från bramsalningen. Mången tår av hemlängtan vill jag minnas att fälldes ombord, framförallt av dem som ringde hem över satellittelefonen. Men jag tror, att vi alla, trots allt minns denna jul med stor glädje så här i efterhand. För mig är bara goda minnen, med goda vänner.

Andra gången var julen 2005. Denna gång var omständigheterna mindre spektakulära. Avgång på julaftonsmorgonen från Pembrooks oljeterminal i Cornwall, England med M/T Bro Transporter. Strålande solsken och 12 grader värme bjöds det på väst om lands end där vi sakta mak tog oss fram innanför ”tok-holmarna”. Vad beträffar denna jul minns jag inte mycket mer än att jag fick mig min första jul-snaps och en gräsligt ful halsduk och mössa från en snäll irländsktant som tyckte att vi stackars sjömän behövde få oss varsin julklapp.

Tredje gången nalkas. Definitivt utan att midvinter kölden tär på mig. Möjligen må tomten vakna, men det förtäljer inte historien - än. Hur som helst så önskar jag er alla där hemma i midvintern en riktigt God jul. Ta vara på tiden och njut av att vara nära familj och vänner.

En riktigt God jul,

Önskar

Styrman Stenros

Halvtid.

10122010

Är inne på halvtid nu, mer eller mindre. De vill säga sju veckor. Tiden har onekligen gått rätt fort, förhoppningsvis kommer de kommande sju veckorna att gå lika fort. Förlängde dessutom om min törn i måndags med fem dagar men förkortade den troligen med en evighet. Kommer att byta båt till en mindre i slutet på månaden för att följa med henne på dockning och ombyggnation. Så kommer att ligga tre veckor i Singapore i torrdocka och sen följa med upp till Hong Kong och mönstra av där den sista januari.

Bytet kommer troligen att snabba på den upplevda tiden avsevärt. Ny båt och nytt folk nya upplevelser är alltid bra. Men nog kommer man att vara trött på det här när man kommer hem den första februari. Tyvärr börjar jag inse att jag inte kommer att kunna vara hemma och njuta av ledighet allt för länge. Trots att man har en lön som är högre än över 75% av övriga besättningen så är den knappt högre än en veckopeng hemma. Så det blir väl bara att bita ihop och leta efter något sketet jobb någonstans. Gäller bara att klura fram något bra.

Tror jag snart skulle behöva vara hemma riktigt länge. Få en överdos av allt. Lida utav lite hemma-bulimi. Så man hade uppskattat att vara borta på en båt under längre tider. Enda riktigt bra med att vara borta mycket är att de är fantastiskt trevligt att komma hem. Så då måste det ju vara tvärt om med, eller? Är nog enda trösten om man skall fortsätta med livet som sjöman.

Ibland kan dock livet vara rätt behagligt ändå. Som förra veckan när jag fuskade åt mig en ledig morgon i Patong. Iland med första båten 0645 för att lossas hjälpa till med att ställa i ordning för passagerarna. Sen iväg och ta en kaffe och därefter glida ner på stranden, byta om till badkläder och ta en morgonpromenad och ett morgondopp. Var nog höstens bästa stund när jag gick ensam för mig själv i vågskvalpet på en nästan tom, nära på oändlig lång vit sandstrand och njöt i soluppgången med 28 gradigt vatten och sand mellan tårna. Just då kändes sjömanslivet riktigt rättvist.

Sen gick det en timme, som blev två och sen vaknade hela helvet och jag återfick förståndet och jag kom på varför man inte skall. - En tom, öde strand är fantastiskt en full strand med lönnfeta bleka turister med tramp-stamp i svanken och tribal tatueringar runt armar och vader som motionerar på stranden, i sann omvänd Pamela Andreson anda, är raka motsatsen. Ni vet de syndiga bilder som etsade sig fast likt gravrost i ett ankarklys på ens pre- pubertala minne, utav en viss Anderson som springer fram i sin minimala röda baddräckt och skall rädda liv. Lika uppspelt som man blev av dessa bilder då, lika äcklad och förargad blir man idag utav motsatsen man ser live här. Men illusionen jag levde i under två tidiga morgontimmar gjorde själen bara gott.

Träffade två kusiner i Penang.

En skara kusiner.

Tankar - Bubbelbotten 16 SB.

06122010

Har klurat lite på om man inte egentligen är jävligt bortskämd, uppväxt med en silver sparv i mun och matad med flygande skedar eller något…

…Det finns besättningsmedlemmar på denna holk som har hela sin familjs försörjning på sina axlar. Familjen hemma har lagt ut allt de äger och har för att deras barn skall få möjligheten att köpa kurserna som behövs för att få vara borta tio månader. Det är familjens investering, - vi pantsätter oss för att skicka iväg ungen på en båt och städa. Sen kan han/hon försörja oss.

Det är inte annat än att man har lite dåligt samvete när man själv halkade hit på ett bananskal, mest för att man inte hade något bättre för sig. Jag har fått en utbildning på fyra år som jag lekte mig igenom som många här nere hade kunnat döda för.

Hur förklarar man för någon vars största önskan är att få ha några guldstreck på sina axlar att man själv egentligen skiter i vilket? Att det här är inget jag vill göra resten av livet, utan bara något jag gör för tillfället i brist på annat. Ett steg på vägen. Svaret är att man inte gör det, man låter det glida undan och känner sig som den bortskämda skitungen som aldrig blir nöjd.

Mina i-landsproblem med att jag inte vet vad jag vill bli när jag blir stor, som troligen grundar sig i att jag inte vill bli stor, blir förhållandevis patetiska. Ändock finns de där, ibland glömmer man dem, oftast förtränger man dem men ibland när garden är sänkt slår de en på käften och man får gå med en blåtira några dagar och tänka på framtiden.

Svaret på den oställda frågan är – Nej, jag har inte blivit klokare. Men hittills har det haft en tendens att lösa sig, på just bananskal. Så förhoppningsvis halkar man vidare på bananskallen och en dag kanske man hittar rätt. En klen tröst är ju att man i alla fall börjar inse att man, jämförelsevis, har det förbannat bra förspänt i livet.

Lucka 3.

Lucka 3.

- Se goddag herr Anton Stenros, säger HansGunnar.
Vad i herrans namn gör vi i Singapore?

Jag blev likväl rätt förvånad fastän åndå mera glad,
när jag återsåg min vän på denna ort.

Fredagsmöte i Monsun. Världen är liten Briggen är stor!