06122010
Har klurat lite på om man inte egentligen är jävligt bortskämd, uppväxt med en silver sparv i mun och matad med flygande skedar eller något…
…Det finns besättningsmedlemmar på denna holk som har hela sin familjs försörjning på sina axlar. Familjen hemma har lagt ut allt de äger och har för att deras barn skall få möjligheten att köpa kurserna som behövs för att få vara borta tio månader. Det är familjens investering, - vi pantsätter oss för att skicka iväg ungen på en båt och städa. Sen kan han/hon försörja oss.
Det är inte annat än att man har lite dåligt samvete när man själv halkade hit på ett bananskal, mest för att man inte hade något bättre för sig. Jag har fått en utbildning på fyra år som jag lekte mig igenom som många här nere hade kunnat döda för.
Hur förklarar man för någon vars största önskan är att få ha några guldstreck på sina axlar att man själv egentligen skiter i vilket? Att det här är inget jag vill göra resten av livet, utan bara något jag gör för tillfället i brist på annat. Ett steg på vägen. Svaret är att man inte gör det, man låter det glida undan och känner sig som den bortskämda skitungen som aldrig blir nöjd.
Mina i-landsproblem med att jag inte vet vad jag vill bli när jag blir stor, som troligen grundar sig i att jag inte vill bli stor, blir förhållandevis patetiska. Ändock finns de där, ibland glömmer man dem, oftast förtränger man dem men ibland när garden är sänkt slår de en på käften och man får gå med en blåtira några dagar och tänka på framtiden.
Svaret på den oställda frågan är – Nej, jag har inte blivit klokare. Men hittills har det haft en tendens att lösa sig, på just bananskal. Så förhoppningsvis halkar man vidare på bananskallen och en dag kanske man hittar rätt. En klen tröst är ju att man i alla fall börjar inse att man, jämförelsevis, har det förbannat bra förspänt i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar