Du rullar fram sakta men säkert. Sjön är lite stökig. Men i lungnan ro går man runt på bryggan och filosoferar över livet. Just lämnad ensam utav sin vaktmatros och några gäster som stått uppe och små pratat. Björnøya lämnade vi bakom oss för tre timmar sedan och Spetsbergen för ett dygn sedan. Med ett dygn kvar till Norska fastlandet är vi näst intill mitt i Barentshav. Tanken var att det här skulle handla om säga farväl till vackra öar, men ödet(?) ville något annat…
Solnedgången strax innan vi hittade flotten mitt på Barentshavet.
För att inte skärra mödrar och känsliga läsare mer än nödvänligt – vi seglade på en tom uppblåst livflotte. Som bärgades och avrapporterades. Allt gott så vitt vi vet.
… Det värsta som kan hända en sjöman är förlisning. Att vara tvungen att överge sin trygga båt, sitt varma hem. Här uppe i ishavet med en vattentemperatur runt noll grader är chansen att överlevnad minimal. Det handlar om minuter utan utrustning och timmar med rätt utrustning och mycket tur. Den absolut sista utvägen är att sätta sig i en uppblåsbar livflotte. Har det gått så långt, så är det riktigt, riktigt illa. Det är något som alla vi sjömän får inpräntat i huvudet på oss från första dag – vatten är farligt håll er ombord!
Vraket har inget att göra med flotten. Det är en rysk båt som drev upp på Björnøya för två år sedan.
Att hitta en uppblåst livflotte drivande mitt i Barentshav framkallar mycket adrenalin under en kort stund och än mer obehag lång tid efter. Du har ingen som helst aning om vad som kan vänta dig. Det enda du vet, med ovanstående inpräntat i benmärgen är att det är illa och på allvar. Är det någon i flotten och är den i liv? Hur länge har flotten legat där? Även om här är kallt så vet alla som glömt kvar något i kylskåpet hur det går. Å andra sidan kommer de flesta av dessa tankar efteråt – tänk om… .
Foto M. Sköld
Foto M. Sköld
Troligtvis och förhoppningsvis var denna flotte tappad. Vi vet fartygets namn och att den är Norskregistrerad. Vi rapporterade direkt efter att vi bärgat den till Bodø JRCC som gav oss klartecken att segla vidare. Men i skrivandets stund har vi inte fått någon information från Norska Sjöräddningen om huruvida det har hittat fartyget och om det saknar sin flotte. Så med ett halvt dygn kvar till Norska kusten med en kulinge flämtandes i nacken rullar vi oss sakta vidare med en stor lättnadskänsla och med många ”tänk om” …
När vi kom fram till Hammerfest fick vi bekräftat att flotten var tappad. Så ingen skadad och ingen saknad. Så det blev som tur är bara en tankeställare denna gången. Nu hoppas jag innerligt att det här var den sista flotte jag hittar.
