Oban – Longyearbyn
Så var man äntligen uppe i kylan och ljuset bland björnar
och isflak. Det börjar snart bli ett ”hemma” här uppe med. Denna gången är det
dock ett helt annat Svalbard än senast jag var uppe i höstas. Nu är det snö,
vita toppar vart än man vänder sig och ännu kallare. Våren är lite sakta på
ingång, men än är det mycket snö som skall smältas bort av den dygnslånga
vårsolen. Flyttfåglarna drar in över öarna i tiotusentals, allt för att hinna
med att få fram en kull ungar innan solen sjunker ner under horisonten igen i slutet
på augusti.
Resan upp till Svalbard var en av de djävligaste jag vart
med om. Mormor Stockholm bjöd upp till dans på Djävuelnsdansgolv, Barentshavet,
och det var bara att följa. Efter Nordsjö passagen tyckte gästerna att vi hade
rullat rätt mycket, då stod inklinometern på 25° var väg, då visste de ännu
inte vad Tant Stockholm är kapabel till, hon är vig denna dam. 45° SB och 39°
BB bjöd hon på under dansen på Barentshavet och under 3 dygn med. Kuling byttes
mot liten storm som byttes mot en kuling. Så vi och mina två flaskor singelmalt
är välrullade.
Rulleriet bjöd på en ny upplevelse med, då en av våra gäster
dundrade in i ett bord med vänster ögonbryn först. Efter lite första
ihopplåstrande blev det att ta fram nål och tråd när vi äntligen kom in i
packisen sex timmar senare. Jag hade nog sluppit sy själv om det inte hade
varit för att ögonbrynet satt på doktorn ombord. Tre stygn blev det ovanför doktorns
ögonbryn, och 23 på en banan för att öva på knuten. Alla var dock nöjda och
glad efter. Troligen för att doktorn ifråga inte visste om att jag övade på en
banan först och att de var mina tre första stygn på människa. Kanske det är
dags att byta bana ändå…
Nu är vi som bäst på väg in i Isfjorden och Longyearbyn för
att släppa byta britter mot amerikaner och kanadensare.
Antal björnar 2012,
Tre.
