God Avmönstring. Utan bitterhet.

Allt har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid. Påmönstring har sin tid, och avmönstring har sin tid.

Nu har tiden kommit för mig att mönstra av. Äntligen få komma hem, träffa de man bryr sig om. Umgås med sina vänner, sin familj. Stiga upp när man vill. Göra vad man vill. Anledningen till att man över huvudtaget funderar på att vara och förbli sjöman.

Efter 102 dagar knyter jag ihop säcken och tackar för mig. Jag skall erkänna, det har vart riktigt bra. Bättre än jag kunnat föreställa mig. Visst har de haft sina stunder när det vart långt, men de har gått förvånansvärt snabbt. Nytt rekord i påmönstrade dagar är det, ett hundra två dagar. Mitt förra rekord var på 99, det innefattade tre kontinenter, sju länder och tio hamnar, en atlant-krossning och 17 segel och 52 vänner.



Senaste månaden har vart stillastående i from av seglade sjömil, men desto mer i händelserik. Torrdocka i Singapore. Med allt var det innebär i form av bangladeshare, indier, pakistanier och kineser.




Jag kan bara konstatera att jag har det bra. Jag är född i rätt del av världen. 12000 jobbar på Sembawang shipyard. De finns de som jobbat där i 65 år, sedan de var fem. Men jag kan lova att den mannen aldrig stått nere i dockbotten och blästrat och spraymålat 12h om dagen sju dagar i veckan med en bit plastfolie runt huvudet som glasögon och en gammal t-shirt till andningsskydd.



Folk har sett fram emot en bitter blogg. Tyvärr måste jag erkänna att en avmönstring gör mig allt annat än bitter. Det här är min julafton! Ni hade er 24 december, jag har min 27 januari. Avmönstring i Singapore. En natt hotell. En dag med en av mina vänner från 99 dagars resan som jag inte sett på över fem år. Sedan ett flyg hem till vintern, till snön. Visst jag gillar solsken, jag gillar värmen. Men nu saknar jag snön. Jag saknar mina skidor. Jag saknar friheten. Adrenalinet.



Hur som helst tackar jag alla här ombord på Pisces och alla ombord på Virgo för tre mycket trevliga månader. Jag kommer dock inte att sakna vare sig Er, eller livet ombord på det närmaste månaderna. Det lovar jag Er.



En hel del har jag lärt mig på vägen, allt ifrån hur man öppnar ankar schackel till att man slutar bry sig. Det är inget ont i dem, de har bara lite otur när de tänker.



Nu är tiden inne för mig att packa och fylla i alla papper. Om 18h är tiden inne för mig att stå på Orchard road. Om 24 timmar är tiden inne för Raffels och en sling. Allt har sin tid.

God Avmönstring.

Penang, Malaysia

Årets näst sista dag kommer helt klart att gå till historien, absolut inte som den mest händelserika och fantastiska dag. Men ändock förvånansvärd.

Troligen är upplägget för en bra dag det samma som upplägget för en bra charter. Åtminstone fungerade upplägget på mig idag. De optimala charter upplägget, om man nu inte bara skall köra solsken med en sockersöt vals igenom en ljummen sensommarvind över jungfruplockade vildrosenblad, är att börja med en käftsmäll. Slå ner gästerna i skona, sen behöver du bara sätta en bram, vänta på solen och alla kommer att gå hem lyckliga.

Dagens landgångsäventyr började med en käftsmäll. Så snart jag kommit i land behövde jag lite lokal valuta av, till namnet ringit och till priset av dryga två kronor styck. Glad i hågen travar jag in i första bästa banklobby, halar upp mitt slitna blåa kort skjuter in det i en ledig maskin och förväntar mig efter några knapptryckningar att en liten bunt med glada gubbar på papper av skiftande kulörer skall spottas ut till min förväntansfulla näve. Döm om min förvåning, när denna apparat, högljut piper fyra gånger och likt en hungrig asiat suger i sig mitt vältummade kort så som nykokta nudlar.

Nu var ju inte läget så akut som man kunnat ana. Men trots detta väcktes en stor vrede inombords vilken resulterade i diverse högljudda svordomar riktat åt både höger och vänster samt fördömande av vissa kulturer och religioner. Medels en lång promenad lyckades jag lugna mitt sinne nog för att börja insupa kultur. Jag hade ju trots allt en Benjamin för nödfall i fickan som skulle kunna omvandlas till lokala kungar.

I väntat på att min väna moder skulle vakna och skicka mig numret till, vilket det skulle visa sig, den ytterst bedårande fröken Anna på Nordeas kontor gick jag så ledes utan något egentligt mål runt i Litle Indias gränder. Såg jag allt från offergåvor så som sparvar i bur till rökelse.

Jag mötte Mr Hj Din i hans fantastiska lilla butik ”Kengan Silam Ent” där han sålde allsköns antikviteter med fördel för gamla vevgrammofoner. Av honom bytte jag med hjälp utav några lokala kungabilder till mig en gammal rakkniv i bruksskick till tonerna av skrapig vevgrammofon blues. Nu frågar sig säkerligen samtliga ”vad skall han med den till”. ”Varför inte?” svarar jag glatt, men sanningen är den att det var mest för stålets skull, någon gång kanske den kan förvandlas till en kniv och få ett nytt liv.

Efter detta trevliga lilla stopp förde mina skor mig vidare mot allsköns små butiker drivna av tjocka indier med leenden som stoppades endast utav att deras öron tog emot. Hos dessa glad lurifaxar byttes det än en gång in konungabilder, denna gång var det som betalning för sötsaker - fikon och dadlar russin och korinter. Tack kära indier för att ni bjöd på lite julkänsla!

Nu kära läsare, tänker ni säkert att det var dags för mig att gå hem, vad mer kan man önska utav en dag? Sannig ligger i det. Så jag knatade så sakteliga iväg, i den riktning jag fann lämplig, vilken senare visade sig, om än med små justeringar, vara rätt. Då jag ännu hade en liten kungaätt avbildad i fickan drev min nyfikenhet, samt det faktum att man enligt god sed skall göra slut på pengarna man växlat, in mig genom en grön port. Bakom denna stora port öppnade sig ett rum fyllt av allehanda teer samt lerkannor i storlekar från dockskåp till jättar. Mot mig stegar en försynt herreman, som frågar om han kan hjälpa mig. Javisst, säger jag och ler fram ”har du något darjiling?”. Lite snopet räcker han fram mig ett annat te, som skall vara lika bra. Som från ingenstans kommer i samma veva en kopp te svävandes mot mig och ett artigt please följt av en bugning hörs från mannen. Inte helt nöjd med det faktum att jag står utan darjiling frågar jag honom om man har något bra grönt te. Då blev det fart på gubben må ni tro! Ut sprang han och inom loppet av att sätta det svarta teet i halsen kom han tillbaka med två påsar grönt te. Eftersom jag vill veta vad det är jag blir pålurad för något frågade jag om han inte kunde bjuda mig på en kopp grönt? Ni alla som vart inne hos en tehandlare som spårar ur på något vet exakt vad som hände. Där satt vi, den lille kinesen och jag, och sörplade grönt te. En lång och lärorik lektion fick jag mig och ut från butiken gick jag en timme senare med både kunskap och två påsar first haverest grönt te ano 2010 och 2009.

Det mina vänner var sagan om när Benjamin Franklin byttes mot en konungaätt som sedermera spenderades utav undertecknad. Receptet för en dag att minnas, börja med en käftsmäll och sluta med lite grönt te, fyll däremellan ut tiden med vad som önskas.

Så mina vänner välkomna på te och en historia när jag kommer hem!