Då var det åter dags. Sitter som bäst på CDG flygplatsen i Paris och väntar på min transfer till Valencia för vidare transport mot Castellón och M/S Breant som skall bli mitt nya hem de kommande veckorna.

Kom att tänka på när jag var här förra gången, egentligen redan på bussen ut mot landvetter. Där det satt två tjejer i 22+ åldern och med iver och förväntan diskuterade de kommande resmålet. Vart de skulle fick jag aldrig reda på, men jag kände igen ivern och förväntan från när vi för ett år sedan tog vårt pick och pack och gav oss av på Kuba äventyret. Kan på intet sätt säga att det är med samma iver som man ger sig ut på jobb. Även om just detta jobb har lite av en postmodern tatch över sig och det vilar lite oldschool påmönstring över det.

Tror inte att jag kommer att komma hem som en ny människa från denna fyra veckors törn, men det finns en lite känsla där under som säger att det kan komma att bli skoj, ett litet äventyr i sig. Bara det att traden går mellan Spanien och Algeriet gör ju det hela lite spännande, med troligt mañana stuk så det förslår. Så bara det är en feelgood båt med bra besättning så kommer det här att sluta bra känner jag på mig.

Någonstans i bakhuvudet snurrar S/S Martha soundtracket och man har den där lilla förhoppningen, att kanske nu, kanske nu skall den komma. Den där uttjänta båten, som bara knallar på bort om ära och redlighet undangömd i det fördolda. Med knepiga laster och långa hamnliggningar. Men där allt bara är skoj och dagarna springer fram likt mr Bolt. Vips så var man hemma och med sig i bagaget har man förutom den vällagrade whiskyn massor med sjömanshistorier att dra en sen kväll när nivån ovannämnda whiskyflaska närmar sig botten.

Är inte säker på hur det kommer att gå med Email och nymodigheter ombord på båten. Med lite otur återkommer jag med bilder och tankar först om fyra veckor. . .

Sail on, rock on! Nu kör vi båt.