Hur var det här då?

Min världsbild är numera lite sned. Den haltar sig fram med ena benet släpandes efter. De karakteristiska spåren i snön vitnar om klar skadskjutning. Ett våda skott mot min världsbild har avlossats. Jag skall inte säga att den skadeskjutna är sämre än den friskt springande, men annorlunda.

I min hela, raskt skuttande världsbild är Spanien mañana landet i söder där allt tar sin tid. Sangria har sin tid. Lastning har sin tid. Cigaretten har definitivt sina långa och många stunder. Det är ett av länderna där man räknar med att det får ta sin tid, man kommer utan förväntning om effektivitet. Bara ett litet hopp om att kanske den här gången. Kanske skall de lyckas. Kanske skall det gå snabbt, smidigt och lätt. Oftast spricker det redan i startuppställningen och man får sitta och se på matchen från avbytarbänk medan de stora pojkarna leker.

Det är alltså denna världsbild som blivit skadeskjuten, kanske inte just på grund av att den blivit totalt i kullkastad, fördömd och motbevisad utan mer svalnat och slocknat. Blivit undan gömd, överkörd och bortplockad. Ty det finns ställen i denna värld som kan få ett måttligt oorganiserat land som Spanien att framstå som rena rama skolexemplet på effektivitet, något som de hurtiga föreläsarna och de sönder stressade konsulterna drömmer våta drömmar om.

Landet som fått ta ljuset från Zlatan-land denna gång är Algeriet. Då detta land i alla avseenden rörande effektivitet, organisation och arbetsmoral ej är att beskriva så som goda. Vad detta sedan beror på är inte jag man nog att svara på. Troligen skulle de lärda svara kulturella skillnader. Någon hade säkerligen höjt rösten och svarat att det är bristen på kvinnor i organisationen. Det jag vet är att det står tio araber och skriker, viftar och hötter åt den elfte som försöker jobba och inget händer. Tiden står still, eller nej det gör den inte. Den springer iväg i Usain Bolt fart men kvar står araberna och lasten. Att vara algerisk stevedore måste vara som att leva i ray of light videon, fast det är tiden som rusar förbi medan de själva satt där och rökte på sin säck. Att ge dem ett organisationsschema vore förmodligen lika revolutionerande som att ge maya indianerna ett saltkar. Frågan är bara om det är Vi som är normen eller om inte alla skall få vara på sitt sätt? Själv går jag och lägger mig. Än är inte tiden inne, för mig, att ändra världsordningen.