Sanningen? Dumheter.

Tänkte att jag skulle avslöja en hemlighet idag. Sanningen om sjömannen. Hur kommer det sig att man som väljer att bli som sjöman och den stora frågan varför fortsätter man vara det?

Finns nog flera svar på den frågan beroende på vem man frågar. Romantikern svarar för friheten! vilken jävla frihet frågar jag mig undrande? Den att sitta instängd på en båt i flera veckor i streck utan att passera landgången. Nån annan säger för att man är född till det. Alla har vi varit seamen en gång i tiden, såvida storken inte återupptagit flygningarna till och från BB. Så den tror jag inte heller på...

Nej, den enda anledning jag kan se till att man väljer att vara och förbli sjöman är att få uppleva den barnsligt stora glädjen av att få åka hem. Mönstra av. Lämna skiten bakom sig och åka hem. Det är som att julafton och födelsedagar är bleka i jämförelse med hur fantastiskt skönt det är att få gå av båten. Leendet som börjar strama även på det mest hårdhudade och väl spantade sjöbjörnar flera dagar innan hemfärd. Den glädjen har till och med skadeglädjen svårt att bita på.

Som min far sagt hela min uppväxt då jag någon gång inte uppskattade tillvaron till fullo, på grund av understimulering eller utav mig utsedd felstimulering i form av arbete; "- om man inte har lite tråkigt i bland uppskattar man inte det roliga!". Visst tyckte åtta tio åriga Anton, som om det hjälper mig just nu med 60 tackor kvar att klippa. Men så här en massa år och centimeter senare så börjar man allt förstå att det finns något i det där.

Uppenbarligen har inte evolutionen kommit så långt så att man kan uppskatta "hemma" tillfullo även när man är det i längre perioder, utan man är tvungen att sätta sig på en båt med ett dussin andra män och rulla runt i en halv evighet för att förstå hur bra man har det hemma. Nej dumhet är vad det är. Men jag ska bättra mig och bli klok i det avseendet, en dag.

Men det fakto är, att det finns inget bättre än att få gå ner för landgången, sätta sig i taxin och veta att om inte allt för länge är jag hemma. Hemma i min säng. Hemma bland mina vänner. Hemma med mina tider. Det är just den känslan som är anledningen till att det är värt att bli sjöman. Den här gången hade jag tänkt ta vara på känslan och glädjen och låta den sitta i fram tills sommaren.

På torsdag kommer jag hem och leendet blir bara större och större för var sjömil närmare Castellon vi kommer.