Sanningen? Dumheter.

Tänkte att jag skulle avslöja en hemlighet idag. Sanningen om sjömannen. Hur kommer det sig att man som väljer att bli som sjöman och den stora frågan varför fortsätter man vara det?

Finns nog flera svar på den frågan beroende på vem man frågar. Romantikern svarar för friheten! vilken jävla frihet frågar jag mig undrande? Den att sitta instängd på en båt i flera veckor i streck utan att passera landgången. Nån annan säger för att man är född till det. Alla har vi varit seamen en gång i tiden, såvida storken inte återupptagit flygningarna till och från BB. Så den tror jag inte heller på...

Nej, den enda anledning jag kan se till att man väljer att vara och förbli sjöman är att få uppleva den barnsligt stora glädjen av att få åka hem. Mönstra av. Lämna skiten bakom sig och åka hem. Det är som att julafton och födelsedagar är bleka i jämförelse med hur fantastiskt skönt det är att få gå av båten. Leendet som börjar strama även på det mest hårdhudade och väl spantade sjöbjörnar flera dagar innan hemfärd. Den glädjen har till och med skadeglädjen svårt att bita på.

Som min far sagt hela min uppväxt då jag någon gång inte uppskattade tillvaron till fullo, på grund av understimulering eller utav mig utsedd felstimulering i form av arbete; "- om man inte har lite tråkigt i bland uppskattar man inte det roliga!". Visst tyckte åtta tio åriga Anton, som om det hjälper mig just nu med 60 tackor kvar att klippa. Men så här en massa år och centimeter senare så börjar man allt förstå att det finns något i det där.

Uppenbarligen har inte evolutionen kommit så långt så att man kan uppskatta "hemma" tillfullo även när man är det i längre perioder, utan man är tvungen att sätta sig på en båt med ett dussin andra män och rulla runt i en halv evighet för att förstå hur bra man har det hemma. Nej dumhet är vad det är. Men jag ska bättra mig och bli klok i det avseendet, en dag.

Men det fakto är, att det finns inget bättre än att få gå ner för landgången, sätta sig i taxin och veta att om inte allt för länge är jag hemma. Hemma i min säng. Hemma bland mina vänner. Hemma med mina tider. Det är just den känslan som är anledningen till att det är värt att bli sjöman. Den här gången hade jag tänkt ta vara på känslan och glädjen och låta den sitta i fram tills sommaren.

På torsdag kommer jag hem och leendet blir bara större och större för var sjömil närmare Castellon vi kommer.

Hur var det här då?

Min världsbild är numera lite sned. Den haltar sig fram med ena benet släpandes efter. De karakteristiska spåren i snön vitnar om klar skadskjutning. Ett våda skott mot min världsbild har avlossats. Jag skall inte säga att den skadeskjutna är sämre än den friskt springande, men annorlunda.

I min hela, raskt skuttande världsbild är Spanien mañana landet i söder där allt tar sin tid. Sangria har sin tid. Lastning har sin tid. Cigaretten har definitivt sina långa och många stunder. Det är ett av länderna där man räknar med att det får ta sin tid, man kommer utan förväntning om effektivitet. Bara ett litet hopp om att kanske den här gången. Kanske skall de lyckas. Kanske skall det gå snabbt, smidigt och lätt. Oftast spricker det redan i startuppställningen och man får sitta och se på matchen från avbytarbänk medan de stora pojkarna leker.

Det är alltså denna världsbild som blivit skadeskjuten, kanske inte just på grund av att den blivit totalt i kullkastad, fördömd och motbevisad utan mer svalnat och slocknat. Blivit undan gömd, överkörd och bortplockad. Ty det finns ställen i denna värld som kan få ett måttligt oorganiserat land som Spanien att framstå som rena rama skolexemplet på effektivitet, något som de hurtiga föreläsarna och de sönder stressade konsulterna drömmer våta drömmar om.

Landet som fått ta ljuset från Zlatan-land denna gång är Algeriet. Då detta land i alla avseenden rörande effektivitet, organisation och arbetsmoral ej är att beskriva så som goda. Vad detta sedan beror på är inte jag man nog att svara på. Troligen skulle de lärda svara kulturella skillnader. Någon hade säkerligen höjt rösten och svarat att det är bristen på kvinnor i organisationen. Det jag vet är att det står tio araber och skriker, viftar och hötter åt den elfte som försöker jobba och inget händer. Tiden står still, eller nej det gör den inte. Den springer iväg i Usain Bolt fart men kvar står araberna och lasten. Att vara algerisk stevedore måste vara som att leva i ray of light videon, fast det är tiden som rusar förbi medan de själva satt där och rökte på sin säck. Att ge dem ett organisationsschema vore förmodligen lika revolutionerande som att ge maya indianerna ett saltkar. Frågan är bara om det är Vi som är normen eller om inte alla skall få vara på sitt sätt? Själv går jag och lägger mig. Än är inte tiden inne, för mig, att ändra världsordningen.