Singapore

19112010

”Singapore – Brings the world together” snurrar en reklam på lokala tv kanalerna. Tyvärr så är det inte sanningen. I det här U-landet är det fullkomligt omöjligt att få tag på lite internet, om man inte är singaporian eller åtminstone har ett singaporianskt mobilabonnemang. Det finns wireless hotspots överallt i ett överflöd, men tyvärr går det inte att koppla upp sig mot dem. Nu har det även gått så långt så jag är villig att betala för att få lite användbart internet, dels för att bjuda er på en bild eller två och dels för att få hem lite ny musik till min Spotify, men inte ens det går det att få tag på.

Så tills den dag jag hittat en lösning på detta problem lär jag få treva i mörker och slita ut den lilla musik jag har i offline-listorna på Spotify. Egentligen skulle man kunna härleda hela problemet till snålheten hos bolaget jag jobbar för, som inte förser sin besättning och sina passagerare med, det idag så nödvänliga, internetet.

Men dagens problem slutar ju inte vid en fika, med starbucks-kaffe och en chocklate cookie monster mash, utan internet. Den där fikan som man sett framemot flera dagar - sätta sig där i fåtöljen som man sett ut de senaste gångerna man vart i land och inte haft datorn med sig. Surfa bort mot nya horisonter och avnjuta sitt kaffe. Men efter att ha svurit och försökt alla möjliga och omöjliga bakvägar med att logga in, så tar jag min dator och stressar ner till kajen där ”turken-på-hörnet”-kinesen har sin lilla ”lura-sjömän”-kiosk. Där det enligt utsago skall gå att få lite internet till livs.

Så lite halv besvärad och stressad klämmer jag mig ner mellan två filipin-kines-taiwanes-malayer på plats 24. Viker upp datorn på det hemmabyggda playwoodbordet, kopplar in den slitna och halvtrasiga linan i datorn och förväntar mig att åtminstone få ett ”snabbt” internet i sunkig miljö, på en sketen plaststol. Men nej då, inte skall väl jag få åtnjuta Internets goda frukter idag. Då internet har lagt av. Som tur är så ser nog ”turk-kinesen” mitt missnöje i att blivit snuvad på karamellen och försöker inte lura av mig några sings.

Så istället för att få två timmar avkoppling från båten, längst inne på Starbucks i den stora sköna fåtöljen. Så sitter jag nu här ombord, med outrättat ärende och tycker att livet är lite mot mig och till råge på allt så glappar mina hörlurar. Nej den 19 november 2010 kommer inte att gå till världen som den bästa av dagar ombord på SSV. Å andra sidan tycker jag inte riktigt att jag levt upp till bloggens namn å de senaste. - Så lite inspiration till bitterheten har ju dagen bjudit på.