Nedskräpning och mörker.

Så var ännu en resa till ända. Tio dagar till har gått och plötsligt infinner sig vemodet. Med stormsteg närmar sig slutet på vistelsen här uppe i norr. Resan som startar nu är säsongens sista, 17 dagar ner mot Tromsö. Då börjar resan med minst tio dagar här uppe.

Puffins - Lunnefåglar.

Den gångna resan har varit annorlunda. Ingen hets på björn, ingen stress med att fånga bra bilder. Nej det har vart lite utav ett andhål, med inriktning på forna svenska polarexpeditioner och deras efterlämningar. Så kort och gått kan man säga att vi åkt runt och tittat på nedskräpning, men eftersom den är gjort innan 1945 räknas det som fornminne och är således fredat. Som den ryska guiden i den gamla nedlagda gruvbyn Pyramiden sa när han berättade om gräsmattorna de anlagt där med importerat sibiriskt gräs -”Ni norrmän bryr er om naturen, så ni har inte velat odla gräs här uppe. Men vi bryr oss mer om hur det ser ut än om någon löjlig natur”. Jag antar att det är lite så alla forna exploatörer och expeditioner har tänkt när de lämnat efter sig allt mellan himmel och jord. Klimatet här uppe sliter ju inte särdeles på material heller, så troligen kommer turister kunna se lämningar efter historieskrivande miljöförstörare i 100 år till. Hur som helst har denna resa bjudit oss i besättningen på mycket tid till landstigningar och långa promenader åt motsatthåll. Så något gott har miljöförstöringen allt fört med sig.

Sorgefjorden. Nordsidan av Spetsbergen

Mörkret har åter hittat tillbaka och för ett hårdfört krig mot ljuset. Snabbt vinner mörkret mark med, 40 minuter om dagen, så i en rasande takt går det. En klen tröst och ett litet slag för ljuset är att snön börjat så sakteliga lägga sig på fjälltopparna vilket bådar för, om vädret tillåter, för några fantastiska dagar här uppe. Få vyer är vackrare än en vit fjällkedja indränkt i purpurfärgat solljus. Framför allt när jöklarna bryter av landskapet med sitt blåa skimmer.

Den här björnen var en av 9 som var strandade på Storøya, roade sig med att motionera valrossarna. Normalt bryr sig inte valrossarna sig om björnarna eftersom björnen inte vågar anfalla dem. Men när de har ungar så går det i vattnet.

Habourseal i Virgohamna på Amsterdamøya

Stormfågel

Två av de flera hundra valrossarna på Storøya.

På återseende om 17 dagar när vi kommer till Tromsø.

N 82°

Norra ishavet bjuder denna sommar på väldigt lite is. Packisen ligger högre än någonsin och vi har slagit nya nordliga rekord. Det nya rekordet lyder N 82°10´. För att sätta det i lite tydligare siffror för er inte allt för inbitna sjömän så är det 870 km från nordpolen, det vill säga ungefär lika långt som från Göteborg till Umeå. Visst är det rätt långt kvar, framförallt med tanke på vad man skall ta sig förbi på vägen dit. Men att jag med en liten sketen båt har tagit mig så långt norrut är i min värld minst lika stort som att jag har seglat över Atlanten.

Dessa nordliga latituder bjuder på en hel del annat ovant, då framförallt i is. Isen är hård, hård som sten och en par meter tjock. Dessutom blidas det ny smältvattenis mellan flaken då den gamla blå isen smälter. Smältvattnet, lägger sig på ytan och fryser nästan direkt eftersom havsvattnet pågrund av salthalten är några köldgrader. Det här gör livet för mig lite bökigare, för det är just böka man får göra. Knuffa, baxa, trycka och lirka sig fram, leta sprickor och försöka ta sig fram bäst man kan utan att skrämma passagerare, irritera intendenturen, välta inredning eller köra sönder båten. Det är även nära avlivning medels skepparens karbin för mycket fram och back och stopp blir det.

En annan ”fördel” med lite is är att björnarna trycks ihop på en mindre yta. De tre dagar vi spenderat på rekordhöjd har bjudit på ett antal riktiga propaganda-björnar. Vi har haft minst nio närkontakter, de vill säga de har vart och nosat på båten, ställt sig på bakbenen, vältrat sig och gjort konster. Allt detta till de brittiska fotografernas stora förtjusning.

Jag har även lovat en gång det första året jag var här uppe när det badades rätt friskt bland besättningen; att om jag någonsin skulle bada här uppe så var det över N 80°, i drivis och gärna även snöyra – bara för att få det gjort och så jävligt som möjlig. Nu blev det på N 82°02, bland isflak och med nyishinna på ytan, 10 m/s, -2°C i luften och -1,5°C i vattnet. Jag skall på intet sätt påstå att det vare sig var skönt eller särskilt vettigt gjort. Men nu kan jag i vilket fall med gått samvete säga att jag badat nästa gång någon frågar. Det jobbigaste var nog ändå tendensen till att händerna frös fast på aluminiumstegen på vägen upp.

(Den här resan har även bjudit på en del censurerade historier och bilder som inte passar sig här, då det finns elaka pysselmän som anser sig ha rätt att bestämma saker och ting om vår vardag. Men för den som någon gång får för sig att fråga så kan jag ljuga ihop en ishavshistoria och eventuellt visa en bild eller två. Det jag numera vet är att björn fotas bra om inte bäst med vidvinkel.)