N 82°

Norra ishavet bjuder denna sommar på väldigt lite is. Packisen ligger högre än någonsin och vi har slagit nya nordliga rekord. Det nya rekordet lyder N 82°10´. För att sätta det i lite tydligare siffror för er inte allt för inbitna sjömän så är det 870 km från nordpolen, det vill säga ungefär lika långt som från Göteborg till Umeå. Visst är det rätt långt kvar, framförallt med tanke på vad man skall ta sig förbi på vägen dit. Men att jag med en liten sketen båt har tagit mig så långt norrut är i min värld minst lika stort som att jag har seglat över Atlanten.

Dessa nordliga latituder bjuder på en hel del annat ovant, då framförallt i is. Isen är hård, hård som sten och en par meter tjock. Dessutom blidas det ny smältvattenis mellan flaken då den gamla blå isen smälter. Smältvattnet, lägger sig på ytan och fryser nästan direkt eftersom havsvattnet pågrund av salthalten är några köldgrader. Det här gör livet för mig lite bökigare, för det är just böka man får göra. Knuffa, baxa, trycka och lirka sig fram, leta sprickor och försöka ta sig fram bäst man kan utan att skrämma passagerare, irritera intendenturen, välta inredning eller köra sönder båten. Det är även nära avlivning medels skepparens karbin för mycket fram och back och stopp blir det.

En annan ”fördel” med lite is är att björnarna trycks ihop på en mindre yta. De tre dagar vi spenderat på rekordhöjd har bjudit på ett antal riktiga propaganda-björnar. Vi har haft minst nio närkontakter, de vill säga de har vart och nosat på båten, ställt sig på bakbenen, vältrat sig och gjort konster. Allt detta till de brittiska fotografernas stora förtjusning.

Jag har även lovat en gång det första året jag var här uppe när det badades rätt friskt bland besättningen; att om jag någonsin skulle bada här uppe så var det över N 80°, i drivis och gärna även snöyra – bara för att få det gjort och så jävligt som möjlig. Nu blev det på N 82°02, bland isflak och med nyishinna på ytan, 10 m/s, -2°C i luften och -1,5°C i vattnet. Jag skall på intet sätt påstå att det vare sig var skönt eller särskilt vettigt gjort. Men nu kan jag i vilket fall med gått samvete säga att jag badat nästa gång någon frågar. Det jobbigaste var nog ändå tendensen till att händerna frös fast på aluminiumstegen på vägen upp.

(Den här resan har även bjudit på en del censurerade historier och bilder som inte passar sig här, då det finns elaka pysselmän som anser sig ha rätt att bestämma saker och ting om vår vardag. Men för den som någon gång får för sig att fråga så kan jag ljuga ihop en ishavshistoria och eventuellt visa en bild eller två. Det jag numera vet är att björn fotas bra om inte bäst med vidvinkel.)