Svalbard resa 1.

Då har än en vecka gått. Kan inte annat än säga att det är fantastiskt fint här uppe just nu. Kan vara det att vi hade tur med vädret och djuren denna vecka men det är allt bra fint med snön som ligger på fjällen med. Fåglarna börjar dundra in här uppe med, i måndags kom tärnorna. Så numera är det även ett ljudspår på naturen. 

Kom på mig själv att jag inte gillar människor som inte kan hålla käften i veckan med. Hade ett gäng storstads-nordamerikaner med oss som hade mycket svårt med tystnaden. När man väl får stänga av alla utombordsmotorer och har möjligheten att lyssna till fåglarnas storslagna symfoni så är det väl själva fan att man skall bli störd av en 60årig amerikanska med gäll röst. 

Nu bär det som bäst av med Ola "Skinnet". Så vi får se vad denna vecka har i sitt sköte.

Några av veckans som gicks bilder... 

Aller vid Andøyarna. 

Gillemont på Alkefjället

Björn någonstans uppe i packisen över N80°

Blöt björn. Dagens björn fakta, de kan simma 40km innan det blir för varma i det 0°C vattnet och måste vila sig. 

Den här lilla krabaten fick veckans "crashstopp".

Lifdefj.

Lifdefj.

Lifdefj.

Knölval utanför Dødmansodden. 

Trött valross i Fairhaven. 

Oban - Longyearbyn

Oban – Longyearbyn

Så var man äntligen uppe i kylan och ljuset bland björnar och isflak. Det börjar snart bli ett ”hemma” här uppe med. Denna gången är det dock ett helt annat Svalbard än senast jag var uppe i höstas. Nu är det snö, vita toppar vart än man vänder sig och ännu kallare. Våren är lite sakta på ingång, men än är det mycket snö som skall smältas bort av den dygnslånga vårsolen. Flyttfåglarna drar in över öarna i tiotusentals, allt för att hinna med att få fram en kull ungar innan solen sjunker ner under horisonten igen i slutet på augusti.

Resan upp till Svalbard var en av de djävligaste jag vart med om. Mormor Stockholm bjöd upp till dans på Djävuelnsdansgolv, Barentshavet, och det var bara att följa. Efter Nordsjö passagen tyckte gästerna att vi hade rullat rätt mycket, då stod inklinometern på 25° var väg, då visste de ännu inte vad Tant Stockholm är kapabel till, hon är vig denna dam. 45° SB och 39° BB bjöd hon på under dansen på Barentshavet och under 3 dygn med. Kuling byttes mot liten storm som byttes mot en kuling. Så vi och mina två flaskor singelmalt är välrullade.

Rulleriet bjöd på en ny upplevelse med, då en av våra gäster dundrade in i ett bord med vänster ögonbryn först. Efter lite första ihopplåstrande blev det att ta fram nål och tråd när vi äntligen kom in i packisen sex timmar senare. Jag hade nog sluppit sy själv om det inte hade varit för att ögonbrynet satt på doktorn ombord. Tre stygn blev det ovanför doktorns ögonbryn, och 23 på en banan för att öva på knuten. Alla var dock nöjda och glad efter. Troligen för att doktorn ifråga inte visste om att jag övade på en banan först och att de var mina tre första stygn på människa. Kanske det är dags att byta bana ändå…

Nu är vi som bäst på väg in i Isfjorden och Longyearbyn för att släppa byta britter mot amerikaner och kanadensare.

Antal björnar 2012,

Tre. 

Otäcka fynd i Barentshavet.

Du rullar fram sakta men säkert. Sjön är lite stökig. Men i lungnan ro går man runt på bryggan och filosoferar över livet. Just lämnad ensam utav sin vaktmatros och några gäster som stått uppe och små pratat. Björnøya lämnade vi bakom oss för tre timmar sedan och Spetsbergen för ett dygn sedan. Med ett dygn kvar till Norska fastlandet är vi näst intill mitt i Barentshav. Tanken var att det här skulle handla om säga farväl till vackra öar, men ödet(?) ville något annat…

Solnedgången strax innan vi hittade flotten mitt på Barentshavet.

För att inte skärra mödrar och känsliga läsare mer än nödvänligt – vi seglade på en tom uppblåst livflotte. Som bärgades och avrapporterades. Allt gott så vitt vi vet.

… Det värsta som kan hända en sjöman är förlisning. Att vara tvungen att överge sin trygga båt, sitt varma hem. Här uppe i ishavet med en vattentemperatur runt noll grader är chansen att överlevnad minimal. Det handlar om minuter utan utrustning och timmar med rätt utrustning och mycket tur. Den absolut sista utvägen är att sätta sig i en uppblåsbar livflotte. Har det gått så långt, så är det riktigt, riktigt illa. Det är något som alla vi sjömän får inpräntat i huvudet på oss från första dag – vatten är farligt håll er ombord!

Vraket har inget att göra med flotten. Det är en rysk båt som drev upp på Björnøya för två år sedan.

Att hitta en uppblåst livflotte drivande mitt i Barentshav framkallar mycket adrenalin under en kort stund och än mer obehag lång tid efter. Du har ingen som helst aning om vad som kan vänta dig. Det enda du vet, med ovanstående inpräntat i benmärgen är att det är illa och på allvar. Är det någon i flotten och är den i liv? Hur länge har flotten legat där? Även om här är kallt så vet alla som glömt kvar något i kylskåpet hur det går. Å andra sidan kommer de flesta av dessa tankar efteråt – tänk om… .

Foto M. Sköld

Foto M. Sköld

Troligtvis och förhoppningsvis var denna flotte tappad. Vi vet fartygets namn och att den är Norskregistrerad. Vi rapporterade direkt efter att vi bärgat den till Bodø JRCC som gav oss klartecken att segla vidare. Men i skrivandets stund har vi inte fått någon information från Norska Sjöräddningen om huruvida det har hittat fartyget och om det saknar sin flotte. Så med ett halvt dygn kvar till Norska kusten med en kulinge flämtandes i nacken rullar vi oss sakta vidare med en stor lättnadskänsla och med många ”tänk om” …

När vi kom fram till Hammerfest fick vi bekräftat att flotten var tappad. Så ingen skadad och ingen saknad. Så det blev som tur är bara en tankeställare denna gången. Nu hoppas jag innerligt att det här var den sista flotte jag hittar.

Nedskräpning och mörker.

Så var ännu en resa till ända. Tio dagar till har gått och plötsligt infinner sig vemodet. Med stormsteg närmar sig slutet på vistelsen här uppe i norr. Resan som startar nu är säsongens sista, 17 dagar ner mot Tromsö. Då börjar resan med minst tio dagar här uppe.

Puffins - Lunnefåglar.

Den gångna resan har varit annorlunda. Ingen hets på björn, ingen stress med att fånga bra bilder. Nej det har vart lite utav ett andhål, med inriktning på forna svenska polarexpeditioner och deras efterlämningar. Så kort och gått kan man säga att vi åkt runt och tittat på nedskräpning, men eftersom den är gjort innan 1945 räknas det som fornminne och är således fredat. Som den ryska guiden i den gamla nedlagda gruvbyn Pyramiden sa när han berättade om gräsmattorna de anlagt där med importerat sibiriskt gräs -”Ni norrmän bryr er om naturen, så ni har inte velat odla gräs här uppe. Men vi bryr oss mer om hur det ser ut än om någon löjlig natur”. Jag antar att det är lite så alla forna exploatörer och expeditioner har tänkt när de lämnat efter sig allt mellan himmel och jord. Klimatet här uppe sliter ju inte särdeles på material heller, så troligen kommer turister kunna se lämningar efter historieskrivande miljöförstörare i 100 år till. Hur som helst har denna resa bjudit oss i besättningen på mycket tid till landstigningar och långa promenader åt motsatthåll. Så något gott har miljöförstöringen allt fört med sig.

Sorgefjorden. Nordsidan av Spetsbergen

Mörkret har åter hittat tillbaka och för ett hårdfört krig mot ljuset. Snabbt vinner mörkret mark med, 40 minuter om dagen, så i en rasande takt går det. En klen tröst och ett litet slag för ljuset är att snön börjat så sakteliga lägga sig på fjälltopparna vilket bådar för, om vädret tillåter, för några fantastiska dagar här uppe. Få vyer är vackrare än en vit fjällkedja indränkt i purpurfärgat solljus. Framför allt när jöklarna bryter av landskapet med sitt blåa skimmer.

Den här björnen var en av 9 som var strandade på Storøya, roade sig med att motionera valrossarna. Normalt bryr sig inte valrossarna sig om björnarna eftersom björnen inte vågar anfalla dem. Men när de har ungar så går det i vattnet.

Habourseal i Virgohamna på Amsterdamøya

Stormfågel

Två av de flera hundra valrossarna på Storøya.

På återseende om 17 dagar när vi kommer till Tromsø.

N 82°

Norra ishavet bjuder denna sommar på väldigt lite is. Packisen ligger högre än någonsin och vi har slagit nya nordliga rekord. Det nya rekordet lyder N 82°10´. För att sätta det i lite tydligare siffror för er inte allt för inbitna sjömän så är det 870 km från nordpolen, det vill säga ungefär lika långt som från Göteborg till Umeå. Visst är det rätt långt kvar, framförallt med tanke på vad man skall ta sig förbi på vägen dit. Men att jag med en liten sketen båt har tagit mig så långt norrut är i min värld minst lika stort som att jag har seglat över Atlanten.

Dessa nordliga latituder bjuder på en hel del annat ovant, då framförallt i is. Isen är hård, hård som sten och en par meter tjock. Dessutom blidas det ny smältvattenis mellan flaken då den gamla blå isen smälter. Smältvattnet, lägger sig på ytan och fryser nästan direkt eftersom havsvattnet pågrund av salthalten är några köldgrader. Det här gör livet för mig lite bökigare, för det är just böka man får göra. Knuffa, baxa, trycka och lirka sig fram, leta sprickor och försöka ta sig fram bäst man kan utan att skrämma passagerare, irritera intendenturen, välta inredning eller köra sönder båten. Det är även nära avlivning medels skepparens karbin för mycket fram och back och stopp blir det.

En annan ”fördel” med lite is är att björnarna trycks ihop på en mindre yta. De tre dagar vi spenderat på rekordhöjd har bjudit på ett antal riktiga propaganda-björnar. Vi har haft minst nio närkontakter, de vill säga de har vart och nosat på båten, ställt sig på bakbenen, vältrat sig och gjort konster. Allt detta till de brittiska fotografernas stora förtjusning.

Jag har även lovat en gång det första året jag var här uppe när det badades rätt friskt bland besättningen; att om jag någonsin skulle bada här uppe så var det över N 80°, i drivis och gärna även snöyra – bara för att få det gjort och så jävligt som möjlig. Nu blev det på N 82°02, bland isflak och med nyishinna på ytan, 10 m/s, -2°C i luften och -1,5°C i vattnet. Jag skall på intet sätt påstå att det vare sig var skönt eller särskilt vettigt gjort. Men nu kan jag i vilket fall med gått samvete säga att jag badat nästa gång någon frågar. Det jobbigaste var nog ändå tendensen till att händerna frös fast på aluminiumstegen på vägen upp.

(Den här resan har även bjudit på en del censurerade historier och bilder som inte passar sig här, då det finns elaka pysselmän som anser sig ha rätt att bestämma saker och ting om vår vardag. Men för den som någon gång får för sig att fråga så kan jag ljuga ihop en ishavshistoria och eventuellt visa en bild eller två. Det jag numera vet är att björn fotas bra om inte bäst med vidvinkel.)

Mormor Stockholm

Hon är som en mormor, som en liten söt gumma men trots det en pigg och vacker dam för sin ålder. Som vilken mormor som helst tar hon hand om oss barn; föder oss, på gränsen till göder oss, bakar bullar och bjuder på historier och äventyr. Visar oss spännande platser och stora och ibland farliga djur. Berättar om vackra små blommor och visar fåglar utav alla de slag. - Hon tar hand om oss som ingen annan, vår vackra lilla M/S Stokholm.

Så här åtta dagar efter att jag tog eftermiddagsbussen till Oslo och flyget från Göteborg, där jag lämnade mitt liv nerpackat i 21 flyttlådor. Så funderar jag på varför har jag inte hälsat på henne tidigare? Varför har jag väntat tre år med att besöka henne? Svaret är väl som alltid att jag inte haft tid, och att det inte passat sig. Men nu är jag här, och en känsla av välbehag har infunnit sig. Till och med tankar om att det kanske inte alls är så illa att jobba till sjöss har smugit sig på under de dagsljusa nattvakterna – på ett sätt skrämmande och på ett sätt lugnande.

Det var med visst vemod jag lämnade Göteborg denna gången. Faktumet är att jag numera inte har någonstans att bo, att alla mina saker som inte rymdes i min stora röda väska, ligger nedpackade i flyttlådor på en mörkt vind. Så ett nytt kapitel om inte rent utav en helt ny bok påbörjades i samma stund som jag vred runt nyckeln i låset och tog taxin till Nils Erikssons Terminalen. Denna gång gick min resa norrut mot ljuset och sensommarkylan på Svalbard. Hem till mormor Stockholm.

Att komma till Svalbard är lite som att komma till en Alpby. Det ligger en spänning och förväntan över alla ny anlända resenärer redan vid flygplatsen, där de står vid bagagebandet och väntar på sina väskor. Samtidigt möter man de trötta och utpumpade men glada hemresenärerna och kan i deras ansiktsuttryck avläsa att det väntar en något alldeles speciellt. Även centrum av byn har sina klara likheter med en alpby. Där finns ”bummarna” som tittar snett på de nyanlända. Den trötta butikspersonalen som egentligen hatar turisterna. För att inte tala om alla turister som förvirrat irrar omkring och väntar på att just deras äventyr skall börja.

Min första resa som styrman ombord på M/S Stockholm har i skrivandets stund bjudit på ; 19 isbjörnar. Två dagar packis strax norr om 81°. Ett otal väjningar för isberg. Flera hundratals valrossar utav olika storlek, ålder och kön. En promenad på den nordligaste utav alla öarna. Samt väder utav alla de slag, med fördel dimma.

Det här med att komma hit som styrman är en historia för sig själv. Det här är en speciell båt, på en speciell trad och en speciell kapten. Båten är byggd 1953 och mycket utav originalet finns kvar. Motorn tillexempel är en NOAB från -53. Likströms winscharna och spelen finns kvar och kräver även de, för tillfället, sin kvinna. Men så är det här en alldeles speciell och fantastisk båt med, vilket nog alla som vart här kan intyga. Samma gäller rutten, sjökort finns inte för större delen av våra resor och skulle de finnas de så stämmer de knappt. Utan det vi kör på är egna lodningar sparat i navigationsdatorn från flera år tillbaka och nya lodningar. Sen är det allt detta med packis, glaciärer, glaciäris och isberg samt att smyga på djur; - inget av det man fick lära sig i skolan. Och kaptenen som tillfullo litar på en och låter en köra själv ”- håll en kabel ifrån, ja eller du ser ju själv hur nära du kan gå”. Egentligen helt utan att känna vare sig båt eller förhållanden. Vilket är fantastiskt roligt, spännande och lärande men rätt krävande. Men det vilar hela tiden en liten press över att man måste prestera gentemot passagerarna, framförallt när det kommer till att smyga på djuren. Det kan hända att det är den enda bra isbjörn vi får under hela resan, då vill man inte vara den som skrämde bort den med att köra för vårdslöst. Hittills har allt gott riktigt bra. Djuren har stannat, båten är hel, kapten och passagerarna nöjda och jag har nog så roligt som jag inte haft på länge till sjöss.

Vi fick besök för en dag.

Klicka för att få större bild.

Igår hade vi besök. Så mycket folk har det nog aldrig varit i Kville tidigare. Framförallt aldrig så mycket poliser. Faktum är väl att det nästan aldrig vart så här mycket kravallpolis på samma plats i Sverige tidigare. Allt detta för att några hundra högerextremister vill protestera mot en färdigbyggd moské.




Innan demonstrationen så slogs det en järnridå runt mötesplatsen. Gator spärrades av med antingen kravallstaket eller piketbussar. Totalt var det minst en 30 tal piketbussar, troligen betydligt många fler. Allt för att hålla vänsteraktivisternas motdemonstration borta från högerextremisternas tåg.




Tyvärr har jag inte några bilder på högertåget. Av förklarliga själ så hamnade jag på sidan av vänstertåget, då jag när jag steg ut genom ytterdörren klev rakt in i tåget och enda anledningen till mitt deltagande var att fota och se på eländet. Högertåget blev dessutom betydligt mycket mindre än befarat, dryga 100-talet istället för uppskattade 600-800.




Till en början var allt lugnt fredligt. Polisen höll en låg profil med hjälmarna av, skall sanningen fram så var de roligaste med hela dagen att se på poliserna och deras agerande. Allt i från de uppspelta nervvraken till aspiranter till de lugna coola gubbarna.





Det är svårt att säga hur många poliser som var inblandade. De cirkulerade ett rykte om att det var 500 stycken. Om det verkligen var så många vet jag inte, men jag såg garanterat över 200 stycken. Alla kravallutrustade.




Även inne i själv tåget var det 20-30 poliser som senare fick jobba lite extra, när det började hetta till när högertåget kom fram och viftade med sina svenska fanor.






Självfallet när det vankas demonstration så dyker det upp de som vill slåss. Så även denna gång. Nu gick de inte så långt. Det slängdes några glasflaskor, men inte mer än att polisen fick chans att ta på sig hjälmarna och testa sin pepparspray.




Nu skall tilläggas att det var en klick på 100-200 personer som bröt sig ut, kastade flaskor och smällde knallskott. Resterande var en lugn köttmassa av mycket blandad ålder och härkomst. Dessutom var det långt ifrån alla som skall klassas om AFA-kids. De stökigaste var tonåringarna från områden kring spårvagnarnas ändhållplatser som bara var här för att bråka.


När tåget började upplösas och de som var kvar, endast var de som verkligen brydde sig om moskén och inte bara var där för att få en chans att trycka dit en Nazist så togs dessa bilder.




I min värld var det här den bästa av motdemonstrationerna. Kraftfullare än knytnävar och slagord.




Klart det skall finnas en moské. Jag har följt bygget från första spadtag till sista puts. Faktum är att det är en vacker byggnad som tagit form i skuggan av ättestupan och förskönat utsikten från mitt vardagsrum. Jag hoppas bara innerligt att den får stå ifred och vi skall slippa fler besök utav både extremister och ordningsmakt.


http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.632699-fyra-gripna-vid-moskeprotest