Nu bär det som bäst av med Ola "Skinnet". Så vi får se vad denna vecka har i sitt sköte.
Några av veckans som gicks bilder...
egensinnig sailor filosoferar
Solnedgången strax innan vi hittade flotten mitt på Barentshavet.
För att inte skärra mödrar och känsliga läsare mer än nödvänligt – vi seglade på en tom uppblåst livflotte. Som bärgades och avrapporterades. Allt gott så vitt vi vet.
… Det värsta som kan hända en sjöman är förlisning. Att vara tvungen att överge sin trygga båt, sitt varma hem. Här uppe i ishavet med en vattentemperatur runt noll grader är chansen att överlevnad minimal. Det handlar om minuter utan utrustning och timmar med rätt utrustning och mycket tur. Den absolut sista utvägen är att sätta sig i en uppblåsbar livflotte. Har det gått så långt, så är det riktigt, riktigt illa. Det är något som alla vi sjömän får inpräntat i huvudet på oss från första dag – vatten är farligt håll er ombord!
Vraket har inget att göra med flotten. Det är en rysk båt som drev upp på Björnøya för två år sedan.
Att hitta en uppblåst livflotte drivande mitt i Barentshav framkallar mycket adrenalin under en kort stund och än mer obehag lång tid efter. Du har ingen som helst aning om vad som kan vänta dig. Det enda du vet, med ovanstående inpräntat i benmärgen är att det är illa och på allvar. Är det någon i flotten och är den i liv? Hur länge har flotten legat där? Även om här är kallt så vet alla som glömt kvar något i kylskåpet hur det går. Å andra sidan kommer de flesta av dessa tankar efteråt – tänk om… .
Foto M. Sköld
Foto M. Sköld
Troligtvis och förhoppningsvis var denna flotte tappad. Vi vet fartygets namn och att den är Norskregistrerad. Vi rapporterade direkt efter att vi bärgat den till Bodø JRCC som gav oss klartecken att segla vidare. Men i skrivandets stund har vi inte fått någon information från Norska Sjöräddningen om huruvida det har hittat fartyget och om det saknar sin flotte. Så med ett halvt dygn kvar till Norska kusten med en kulinge flämtandes i nacken rullar vi oss sakta vidare med en stor lättnadskänsla och med många ”tänk om” …
När vi kom fram till Hammerfest fick vi bekräftat att flotten var tappad. Så ingen skadad och ingen saknad. Så det blev som tur är bara en tankeställare denna gången. Nu hoppas jag innerligt att det här var den sista flotte jag hittar.
Så var ännu en resa till ända. Tio dagar till har gått och plötsligt infinner sig vemodet. Med stormsteg närmar sig slutet på vistelsen här uppe i norr. Resan som startar nu är säsongens sista, 17 dagar ner mot Tromsö. Då börjar resan med minst tio dagar här uppe.
Den gångna resan har varit annorlunda. Ingen hets på björn, ingen stress med att fånga bra bilder. Nej det har vart lite utav ett andhål, med inriktning på forna svenska polarexpeditioner och deras efterlämningar. Så kort och gått kan man säga att vi åkt runt och tittat på nedskräpning, men eftersom den är gjort innan 1945 räknas det som fornminne och är således fredat. Som den ryska guiden i den gamla nedlagda gruvbyn Pyramiden sa när han berättade om gräsmattorna de anlagt där med importerat sibiriskt gräs -”Ni norrmän bryr er om naturen, så ni har inte velat odla gräs här uppe. Men vi bryr oss mer om hur det ser ut än om någon löjlig natur”. Jag antar att det är lite så alla forna exploatörer och expeditioner har tänkt när de lämnat efter sig allt mellan himmel och jord. Klimatet här uppe sliter ju inte särdeles på material heller, så troligen kommer turister kunna se lämningar efter historieskrivande miljöförstörare i 100 år till. Hur som helst har denna resa bjudit oss i besättningen på mycket tid till landstigningar och långa promenader åt motsatthåll. Så något gott har miljöförstöringen allt fört med sig.
Sorgefjorden. Nordsidan av Spetsbergen
Mörkret har åter hittat tillbaka och för ett hårdfört krig mot ljuset. Snabbt vinner mörkret mark med, 40 minuter om dagen, så i en rasande takt går det. En klen tröst och ett litet slag för ljuset är att snön börjat så sakteliga lägga sig på fjälltopparna vilket bådar för, om vädret tillåter, för några fantastiska dagar här uppe. Få vyer är vackrare än en vit fjällkedja indränkt i purpurfärgat solljus. Framför allt när jöklarna bryter av landskapet med sitt blåa skimmer.
Den här björnen var en av 9 som var strandade på Storøya, roade sig med att motionera valrossarna. Normalt bryr sig inte valrossarna sig om björnarna eftersom björnen inte vågar anfalla dem. Men när de har ungar så går det i vattnet.
Habourseal i Virgohamna på Amsterdamøya
Stormfågel
Två av de flera hundra valrossarna på Storøya.
På återseende om 17 dagar när vi kommer till Tromsø.
Norra ishavet bjuder denna sommar på väldigt lite is. Packisen ligger högre än någonsin och vi har slagit nya nordliga rekord. Det nya rekordet lyder N 82°10´. För att sätta det i lite tydligare siffror för er inte allt för inbitna sjömän så är det 870 km från nordpolen, det vill säga ungefär lika långt som från Göteborg till Umeå. Visst är det rätt långt kvar, framförallt med tanke på vad man skall ta sig förbi på vägen dit. Men att jag med en liten sketen båt har tagit mig så långt norrut är i min värld minst lika stort som att jag har seglat över Atlanten.
Dessa nordliga latituder bjuder på en hel del annat ovant, då framförallt i is. Isen är hård, hård som sten och en par meter tjock. Dessutom blidas det ny smältvattenis mellan flaken då den gamla blå isen smälter. Smältvattnet, lägger sig på ytan och fryser nästan direkt eftersom havsvattnet pågrund av salthalten är några köldgrader. Det här gör livet för mig lite bökigare, för det är just böka man får göra. Knuffa, baxa, trycka och lirka sig fram, leta sprickor och försöka ta sig fram bäst man kan utan att skrämma passagerare, irritera intendenturen, välta inredning eller köra sönder båten. Det är även nära avlivning medels skepparens karbin för mycket fram och back och stopp blir det.
En annan ”fördel” med lite is är att björnarna trycks ihop på en mindre yta. De tre dagar vi spenderat på rekordhöjd har bjudit på ett antal riktiga propaganda-björnar. Vi har haft minst nio närkontakter, de vill säga de har vart och nosat på båten, ställt sig på bakbenen, vältrat sig och gjort konster. Allt detta till de brittiska fotografernas stora förtjusning.
Jag har även lovat en gång det första året jag var här uppe när det badades rätt friskt bland besättningen; att om jag någonsin skulle bada här uppe så var det över N 80°, i drivis och gärna även snöyra – bara för att få det gjort och så jävligt som möjlig. Nu blev det på N 82°02, bland isflak och med nyishinna på ytan, 10 m/s, -2°C i luften och -1,5°C i vattnet. Jag skall på intet sätt påstå att det vare sig var skönt eller särskilt vettigt gjort. Men nu kan jag i vilket fall med gått samvete säga att jag badat nästa gång någon frågar. Det jobbigaste var nog ändå tendensen till att händerna frös fast på aluminiumstegen på vägen upp.
(Den här resan har även bjudit på en del censurerade historier och bilder som inte passar sig här, då det finns elaka pysselmän som anser sig ha rätt att bestämma saker och ting om vår vardag. Men för den som någon gång får för sig att fråga så kan jag ljuga ihop en ishavshistoria och eventuellt visa en bild eller två. Det jag numera vet är att björn fotas bra om inte bäst med vidvinkel.)
Hon är som en mormor, som en liten söt gumma men trots det en pigg och vacker dam för sin ålder. Som vilken mormor som helst tar hon hand om oss barn; föder oss, på gränsen till göder oss, bakar bullar och bjuder på historier och äventyr. Visar oss spännande platser och stora och ibland farliga djur. Berättar om vackra små blommor och visar fåglar utav alla de slag. - Hon tar hand om oss som ingen annan, vår vackra lilla M/S Stokholm.
Så här åtta dagar efter att jag tog eftermiddagsbussen till Oslo och flyget från Göteborg, där jag lämnade mitt liv nerpackat i 21 flyttlådor. Så funderar jag på varför har jag inte hälsat på henne tidigare? Varför har jag väntat tre år med att besöka henne? Svaret är väl som alltid att jag inte haft tid, och att det inte passat sig. Men nu är jag här, och en känsla av välbehag har infunnit sig. Till och med tankar om att det kanske inte alls är så illa att jobba till sjöss har smugit sig på under de dagsljusa nattvakterna – på ett sätt skrämmande och på ett sätt lugnande.
Det var med visst vemod jag lämnade Göteborg denna gången. Faktumet är att jag numera inte har någonstans att bo, att alla mina saker som inte rymdes i min stora röda väska, ligger nedpackade i flyttlådor på en mörkt vind. Så ett nytt kapitel om inte rent utav en helt ny bok påbörjades i samma stund som jag vred runt nyckeln i låset och tog taxin till Nils Erikssons Terminalen. Denna gång gick min resa norrut mot ljuset och sensommarkylan på Svalbard. Hem till mormor Stockholm.
Att komma till Svalbard är lite som att komma till en Alpby. Det ligger en spänning och förväntan över alla ny anlända resenärer redan vid flygplatsen, där de står vid bagagebandet och väntar på sina väskor. Samtidigt möter man de trötta och utpumpade men glada hemresenärerna och kan i deras ansiktsuttryck avläsa att det väntar en något alldeles speciellt. Även centrum av byn har sina klara likheter med en alpby. Där finns ”bummarna” som tittar snett på de nyanlända. Den trötta butikspersonalen som egentligen hatar turisterna. För att inte tala om alla turister som förvirrat irrar omkring och väntar på att just deras äventyr skall börja.
Min första resa som styrman ombord på M/S Stockholm har i skrivandets stund bjudit på ; 19 isbjörnar. Två dagar packis strax norr om 81°. Ett otal väjningar för isberg. Flera hundratals valrossar utav olika storlek, ålder och kön. En promenad på den nordligaste utav alla öarna. Samt väder utav alla de slag, med fördel dimma.
Det här med att komma hit som styrman är en historia för sig själv. Det här är en speciell båt, på en speciell trad och en speciell kapten. Båten är byggd 1953 och mycket utav originalet finns kvar. Motorn tillexempel är en NOAB från -53. Likströms winscharna och spelen finns kvar och kräver även de, för tillfället, sin kvinna. Men så är det här en alldeles speciell och fantastisk båt med, vilket nog alla som vart här kan intyga. Samma gäller rutten, sjökort finns inte för större delen av våra resor och skulle de finnas de så stämmer de knappt. Utan det vi kör på är egna lodningar sparat i navigationsdatorn från flera år tillbaka och nya lodningar. Sen är det allt detta med packis, glaciärer, glaciäris och isberg samt att smyga på djur; - inget av det man fick lära sig i skolan. Och kaptenen som tillfullo litar på en och låter en köra själv ”- håll en kabel ifrån, ja eller du ser ju själv hur nära du kan gå”. Egentligen helt utan att känna vare sig båt eller förhållanden. Vilket är fantastiskt roligt, spännande och lärande men rätt krävande. Men det vilar hela tiden en liten press över att man måste prestera gentemot passagerarna, framförallt när det kommer till att smyga på djuren. Det kan hända att det är den enda bra isbjörn vi får under hela resan, då vill man inte vara den som skrämde bort den med att köra för vårdslöst. Hittills har allt gott riktigt bra. Djuren har stannat, båten är hel, kapten och passagerarna nöjda och jag har nog så roligt som jag inte haft på länge till sjöss.