26102010
Någon stans måste denna värld vara skev. Förmodligen blev den sned redan någon gång när våra förfäder satte sig i sina små icke sjövärdiga farkoster drev med ström och vind så långt de kunde och slog ner en flagga i en avlägsen sandstrand. Slog ihjäl de som protesterade, bestämde att gud är allsmäktig även på denna plats, tog allt värdefullt och blev självutnämnda herrar över ”sin” nya landmassa.
Uppenbarligen lever vissa av dessa saker kvar än idag. Här ombord märks det väl tydligt. Alla seniorbefäl är stora, starka, vita herremän i dryga 50års åldern. Skandinaver uteslutande. Första icke europeiska befäl på bryggan kommer som andrestyrman. I hotell delen är högsta chefen mot alla odds icke europé. Frågan är varför det blivit så här? Visst är de på något sätt lite trevligt när alla hälsar glatt ”sir” på en när man går genom korridorerna. En del av en sträcker lite extra på sig, medan en annan del av mig tycker att de är rätt snuskigt. Självklart hälsar man tillbaka, ger dem alla ett leende och man kan bara hoppas på att de i alla fall ger dem en liten glädje.
Jag tror risken är rätt övertygad om att man efter en tid ombord på ett kryssningsfartyg, eller säg vad helst för tillvaro med mångkulturell besättning bygger upp om inte annat så en mental klyfta. Det märker jag här ombord om inte annat. Det pratas om gurkor och grönsaker. På svenska kan man ju säga vad man vill? Visst kan jag förstå att de känns hopplöst, när du står och har föreläsning för 20 unga kinesiska bönder med mycket begränsad kunskap i det engelska språkets lättaste självklarheter. Men frågan är ju fortfarande om man själv är så mycket bättre. Visst är jag, och alla andra befäl bättre på att åka och köra båt, konstigt vore ju annars vi har ju ägnat år, till och med decennier åt att lära oss det. Troligen har dessa kineser, malaysier, indier och nepaleser aldrig sett en båt annat än på bild och i bästa fall tv, innan de står på kajen och skall mönstra på. Så på något vis kommer man till ett moment 22 hur man än vrider och vänder på det. Vi är igen de bättre européerna, vi som kan. Vi som skall styra. Och de som skall lyda order och göra jobbet. Jag kan inte annat säga än att de i slutändan inte annat än gagnar mig rent världsligt, jag får hög lön och slipper göra skitjobbet. Troligen hade väl det bästa vart att bara acceptera, bita ihop och inse att man ändå är född med en liten silversked i munnen. Men vill man det? Är jag verkligen så mycket bättre? Vad har jag egentligen gjort för att få massa guld på mina axlar och tre årslöner i månaden?
Å andra sidan så funderar man på hur de fungerar, i till exempel Indien när de skall bestämmas något. Hur och varför blev det västerländska levnadssättet mottot på allt? Jag är skeptisk. Troligen kommer mina tankar åter att sluta vid potatisodling eller segelbåt det återstår att se. Det här är ju trots allt inte mattematik, som i vilket jag föredrar att bara lära mig formeln i. Så om någon kunde härleda mig ett svar vore jag Er evigt tacksam.
Någon stans måste denna värld vara skev. Förmodligen blev den sned redan någon gång när våra förfäder satte sig i sina små icke sjövärdiga farkoster drev med ström och vind så långt de kunde och slog ner en flagga i en avlägsen sandstrand. Slog ihjäl de som protesterade, bestämde att gud är allsmäktig även på denna plats, tog allt värdefullt och blev självutnämnda herrar över ”sin” nya landmassa.
Uppenbarligen lever vissa av dessa saker kvar än idag. Här ombord märks det väl tydligt. Alla seniorbefäl är stora, starka, vita herremän i dryga 50års åldern. Skandinaver uteslutande. Första icke europeiska befäl på bryggan kommer som andrestyrman. I hotell delen är högsta chefen mot alla odds icke europé. Frågan är varför det blivit så här? Visst är de på något sätt lite trevligt när alla hälsar glatt ”sir” på en när man går genom korridorerna. En del av en sträcker lite extra på sig, medan en annan del av mig tycker att de är rätt snuskigt. Självklart hälsar man tillbaka, ger dem alla ett leende och man kan bara hoppas på att de i alla fall ger dem en liten glädje.
Jag tror risken är rätt övertygad om att man efter en tid ombord på ett kryssningsfartyg, eller säg vad helst för tillvaro med mångkulturell besättning bygger upp om inte annat så en mental klyfta. Det märker jag här ombord om inte annat. Det pratas om gurkor och grönsaker. På svenska kan man ju säga vad man vill? Visst kan jag förstå att de känns hopplöst, när du står och har föreläsning för 20 unga kinesiska bönder med mycket begränsad kunskap i det engelska språkets lättaste självklarheter. Men frågan är ju fortfarande om man själv är så mycket bättre. Visst är jag, och alla andra befäl bättre på att åka och köra båt, konstigt vore ju annars vi har ju ägnat år, till och med decennier åt att lära oss det. Troligen har dessa kineser, malaysier, indier och nepaleser aldrig sett en båt annat än på bild och i bästa fall tv, innan de står på kajen och skall mönstra på. Så på något vis kommer man till ett moment 22 hur man än vrider och vänder på det. Vi är igen de bättre européerna, vi som kan. Vi som skall styra. Och de som skall lyda order och göra jobbet. Jag kan inte annat säga än att de i slutändan inte annat än gagnar mig rent världsligt, jag får hög lön och slipper göra skitjobbet. Troligen hade väl det bästa vart att bara acceptera, bita ihop och inse att man ändå är född med en liten silversked i munnen. Men vill man det? Är jag verkligen så mycket bättre? Vad har jag egentligen gjort för att få massa guld på mina axlar och tre årslöner i månaden?
Å andra sidan så funderar man på hur de fungerar, i till exempel Indien när de skall bestämmas något. Hur och varför blev det västerländska levnadssättet mottot på allt? Jag är skeptisk. Troligen kommer mina tankar åter att sluta vid potatisodling eller segelbåt det återstår att se. Det här är ju trots allt inte mattematik, som i vilket jag föredrar att bara lära mig formeln i. Så om någon kunde härleda mig ett svar vore jag Er evigt tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar