Styrman Stenros.

Idag har en sten lyfts bort. En stor sten. För några år sedan såg jag det som ett stort mål i livet. Nu är det bara en sten. En börda som jag gått och släpat på i fyra fem år. Den eviga frågan jag fått mig ställt har äntligen fått ett svar – Idag, onsdagen den 30 mars 2011!

Idag är dagen då jag blev styrman på riktigt. Visst finns det en liten glädje och stolthet. Men mest är det en stor, stor lättnad. Jag skall äntligen slippa höra frågan ”när är du klar?”. Visst har frågan vart befogad. Men det är onekligen en stor lättnad att kunna säga att man är klar.

Kanske är det ändå som Bajern sa precis efter att jag börjat läsa till sjökapten och han frågade hur länge det skulle ta, - fyra år svarade jag och hann inte ens blinka innan kulan kom flygande ”är du så förbannat korkad du, så du behöver läsa så länge?”. Kvar stor jag tyst med stoltheten krossad. Kanske var det starten på mina tvivel. Vem vet.

Självklart vet jag innerst inne att jag aldrig kommer att kunna hålla mig borta från sjön och det vill jag inte heller. Men nu med behörigheten i handen har jag aldrig varit så nära att gå iland som jag tidigare varit. Det var en milsstolpe. Ett vägval. För tillfället hoppas jag på att det är en rondell så man kan ta några varv i den medan man funderar på vad man skall bli när man blir stor. Sen är det väl som norgehistorien säger ”vad står det i en norsk rondell? – Max sju varv”. Förhoppningsvis lyckas jag bestämma avfart innan farbror blå kommer och haffar mig för äventyrande av trafiksäkerheten. För just nu är det bara runt, runt som gäller.

Ibland funderar man på om det är bonden i en som får komma till tals. Jag har ju trots allt tillbringat merparten av mitt liv på en bondgård. Jag är rätt säker på att de åländska bönderna inte var så förbannat korkade när det väl begav sig. Bondeseglationen var nog inte så dum. Ha en liten gård och en liten skuta, är kanske inte så tokigt. Tyvärr kom det ju en industrialism i vägen, och det fina galeaserna blev amastade och fick sig en kultändare istället och så var den romantiken väck. Men det var nog ett rätt bra koncept trotts allt. Lika delar av båda världar. För visst är det så att när man står där på hö-ängen så längtar man efter att få sträcka långa fina halvvindsbogar bort från land. Likaså längtar man efter att få ha lite jord under naglarna när stormen väl ryter och herr sjöberg försöker äntra. Jag har ju alltid förespråkat att både baka, äta, ha, dela och sälja kakan. Fyra kor och en liten kutter kanske skall bli den stående julklappslistan. För nog får det allt tillängas kategorin livskvalité att ha en liten hjord Highland Cattle och en gaffelriggad kutter.

Så tack verket för en god match. Tack min vän för hjälpen med de sista fem dagarna.

Glädje. Skräck. Enrom Glädje.

Du står på krönet. Tittar neråt mot backen, mot dalen. Du tar de sista djupa andetagen för att kväva andfåddheten från hajken upp på baksidan av toppen. Nedanför väntar kanske ditt livs bästa åk. Du ser det orörda pudret, letar efter den perfekta linjen . Kollar in vännerna som åker före. Pudret som går dem till midjan. Snön som yr runt dem. Du samlar ihop modet. Hoppar runt och släpper taget för en sekund, styr spetsarna rakt nedåt. Får farten och gör det du kom för, svängarna i pudret. Adrenalinet och endorfinerna börjar sprudla, snön yr och livet är fantastiskt.

Det är så det skall vara att åka skidor. Det är så det var att åka skidor tills i måndags eftermiddag. Bara ett härligt leende och en känsla lik tonårsförälskelse i kroppen.

Tyvärr försökte berget göra slut med oss i måndags. Sätta käppar i hjulet för vår relation. Sätta ett stopp för vår förälskelse.

Allt var så bra. Vi åkte ner, det var kärlek. Det var djupt, det var mjukt och det var fantastiskt. Benen var totalt slutpumpade. Sista åket för dagen. Det var bara Totte kvar som skulle köra sitt åk. Allt ser bara fantastsikt ut. Men så händer det som inte får hända. Snön slår undan benen på honom. Han börjar tumla ner för berget, ner för en fyrtiometers stensluttning. Vi står gapande och ser på. Hoppas han inte slog ihjäl sig var första tanken i mitt huvud när han stannar nedan för klippkanten. Snön som kommer ner över honom, begraver honom nästan men han står still. Han syns och allt set bra ut. Det går två sekunder. Det är då helvetet börjar. Det är då berget, vår förälskelse, börjar diktera villkor. Hon visar vem det är som bestämmer. Släpper lös ett flak, inte så stort men nog tillräkligt. Totte försvinner, rullar slår och ramlar ner hundrafemtio meter till och försvinner.

Det är nu mina livs längsta fyra minuter börjar. Varför står jag så långt bort, så långt ner. Benen värker redan efter en dags åkning. Vi sparkar av oss skidorna. Börjar springa. Men trampar bara luft känns det som. Kommer fram till käglan efter vad som känns som en evighet. Ser Robin söka med sändaren, ser Robin sticka ner sonden. Ser Robin börja gräva. Själv känns det som jag står still. Lössnö till midjan. Fan varför kommer jag inte framåt. Han behöver ju vår hjälp. Totte är borta, ligger där under snön någonstans. Var är Totte? Det känns som om det gått tio minuter. Femton minuter. Ett år. Robins röst tränger genom tunnelseendet – ”Jag har honom”. Äntligen är jag uppe med spaden, börjar gräva för mitt liv. En skida. En fot. Ett ben. Fransmannen gräver vid huvudet och får upp luftvägar. Nu har det gått nästan exakt fyra minuter sedan Totte försvann. Tur? Javisst, massor. Skicklighet? En hel del. Lugn? Förvånansvärt mycket. Glädje? Obeskrivbar.

Foto Kristoffer Carlsson. Dagen efter när vi var uppe vid käglan och sköte efter skidan samt gjorde några övningssök. Skidan hittade vi.

Efter sex minuter hade vi grävt upp Totte helt. Två meter under snön låg han. Helt oskadd. Den glädje som vi alla hade då, när Totte åter satt med oss andra, den slår all jävla skidåkning. Det endorfinruset är det bästa jag haft. Robin räddade Totte, det är det ingen tvekan om. Jag hjälpte till på ett hörn. Glädjen och chocken och erfarenheten delar vi alla på. Den här historien hade kunnat sluta så illa. Så fruktansvärt illa. Nu spelade berget bara oss ett elakt spratt. Visade att det är hon som bestämmer och att vi bara skall vara evigttacksamma över att vi har Totte på ytan.

Lärdomar finns. En ny rädsla finns i kroppen och en enorm respekt finns med. Vare sig orkan eller storm har skrämt mig mer än vad Berget gjort. Glädjen i åkningen är rubbad. Nu bor det liten konstig känsla i magen. Det går en rysning var gång man kommer upp på berget och var gång man tänker på allt. Ett illamående när man ser filmen; - Tottes tunga, ansträngda andning två meter under snön. Glädjen i den spruckna rösten när han märker att vi har hittat honom.

Foto Kristoffer Carlsson. Käglan. Första flaket släppte vid stenarna till höger. Stora flakets brott-kant syns rakt under toppen på berget.

Mamma, förlåt! Men om jag kunde lova att jag aldrig kommer att ha med laviner att göra skulle jag göra det. Men jag lovar att jag skall göra mitt allt för att inte hamna i dem eller nära dem igen!

Robin, tack för du är bäst. Ditt lugn, ditt rationella hanterande räddade Totte. Utan dig vete fan hur det hade gått.

Anton, du larmade, du visste var vi var, du fick dit hjälp. Jag hade aldrig fixat det.

Carro, du är stenhård. Du fixade det! Du bröt ihop, kom igen och gjorde allt du skulle! Jag är sjukt imponerad över dig. Jag var i minst lika stort behov av kramen som du var då!

Totte, du kan vara den coolaste kille jag känner. Det jag inte kan förstår är hur du klarar av att hålla lugnet. Slå upp en luftficka. Förtränga paniken när du ligger där två meter under och andas lugnt. Jag är mållös. Du vinner.

Alex, tack för att du fanns nere och tog hand om oss!

Ett stort tack till alla i Verbier som stöttar, kramar om och bryr sig. Ni har tagit emot mig med öppna armar, trots att jag bara är nere för stunden!

Det största tacket och den eviga tacksamheten är ändå bergets, som gav oss Totte tillbaka! Vad hade vi annars gjort?

Öppet brev till berget.

Tack berget för att du låter oss åka på dig. Tack för att du ger oss våra bästa skiddagar. Tack för att du bjuder på fantastisk utsikt. Tack för dina branta vita sluttningar. Tack berget för att du finns. Tack.

Berget skrämde oss i måndags. Berget visade oss att det är vem som bestämmer. Att det obönhörligen hon som dikterar villkoren. Aj vad du visade det berget. Du gav oss våra fem längsta minuter. Du skrämde skiten ur oss. Du gömde och begravde en av oss under en av dina fina vita sidor. Du lät oss andra titta på.

Förlåt berget för att vi irriterade dig. Förlåt för att vi skadade din fina vita yta. Förlåt för att vi retade upp dig. Förlåt berget för att vi inte lyssnade på dig. Förlåt.

Berget jag är dig evigt tacksamma för att du gav tillbaka min vän. Att du bara skrämdes och visade din styrka. Att du gav tillbaka Totte hel. Utan minsta skråma. D har nu min fulla respekt. Jag hoppas du tänker låta oss åka på dina vita sluttningar i fortsättningen. Nu vet vi din kraft. Vi vet vad du är kapabel till och att du menar allvar.

Tack och förlåt! Vi är dig evigt tacksamma.