Styrman Stenros.

Idag har en sten lyfts bort. En stor sten. För några år sedan såg jag det som ett stort mål i livet. Nu är det bara en sten. En börda som jag gått och släpat på i fyra fem år. Den eviga frågan jag fått mig ställt har äntligen fått ett svar – Idag, onsdagen den 30 mars 2011!

Idag är dagen då jag blev styrman på riktigt. Visst finns det en liten glädje och stolthet. Men mest är det en stor, stor lättnad. Jag skall äntligen slippa höra frågan ”när är du klar?”. Visst har frågan vart befogad. Men det är onekligen en stor lättnad att kunna säga att man är klar.

Kanske är det ändå som Bajern sa precis efter att jag börjat läsa till sjökapten och han frågade hur länge det skulle ta, - fyra år svarade jag och hann inte ens blinka innan kulan kom flygande ”är du så förbannat korkad du, så du behöver läsa så länge?”. Kvar stor jag tyst med stoltheten krossad. Kanske var det starten på mina tvivel. Vem vet.

Självklart vet jag innerst inne att jag aldrig kommer att kunna hålla mig borta från sjön och det vill jag inte heller. Men nu med behörigheten i handen har jag aldrig varit så nära att gå iland som jag tidigare varit. Det var en milsstolpe. Ett vägval. För tillfället hoppas jag på att det är en rondell så man kan ta några varv i den medan man funderar på vad man skall bli när man blir stor. Sen är det väl som norgehistorien säger ”vad står det i en norsk rondell? – Max sju varv”. Förhoppningsvis lyckas jag bestämma avfart innan farbror blå kommer och haffar mig för äventyrande av trafiksäkerheten. För just nu är det bara runt, runt som gäller.

Ibland funderar man på om det är bonden i en som får komma till tals. Jag har ju trots allt tillbringat merparten av mitt liv på en bondgård. Jag är rätt säker på att de åländska bönderna inte var så förbannat korkade när det väl begav sig. Bondeseglationen var nog inte så dum. Ha en liten gård och en liten skuta, är kanske inte så tokigt. Tyvärr kom det ju en industrialism i vägen, och det fina galeaserna blev amastade och fick sig en kultändare istället och så var den romantiken väck. Men det var nog ett rätt bra koncept trotts allt. Lika delar av båda världar. För visst är det så att när man står där på hö-ängen så längtar man efter att få sträcka långa fina halvvindsbogar bort från land. Likaså längtar man efter att få ha lite jord under naglarna när stormen väl ryter och herr sjöberg försöker äntra. Jag har ju alltid förespråkat att både baka, äta, ha, dela och sälja kakan. Fyra kor och en liten kutter kanske skall bli den stående julklappslistan. För nog får det allt tillängas kategorin livskvalité att ha en liten hjord Highland Cattle och en gaffelriggad kutter.

Så tack verket för en god match. Tack min vän för hjälpen med de sista fem dagarna.