Glädje. Skräck. Enrom Glädje.

Du står på krönet. Tittar neråt mot backen, mot dalen. Du tar de sista djupa andetagen för att kväva andfåddheten från hajken upp på baksidan av toppen. Nedanför väntar kanske ditt livs bästa åk. Du ser det orörda pudret, letar efter den perfekta linjen . Kollar in vännerna som åker före. Pudret som går dem till midjan. Snön som yr runt dem. Du samlar ihop modet. Hoppar runt och släpper taget för en sekund, styr spetsarna rakt nedåt. Får farten och gör det du kom för, svängarna i pudret. Adrenalinet och endorfinerna börjar sprudla, snön yr och livet är fantastiskt.

Det är så det skall vara att åka skidor. Det är så det var att åka skidor tills i måndags eftermiddag. Bara ett härligt leende och en känsla lik tonårsförälskelse i kroppen.

Tyvärr försökte berget göra slut med oss i måndags. Sätta käppar i hjulet för vår relation. Sätta ett stopp för vår förälskelse.

Allt var så bra. Vi åkte ner, det var kärlek. Det var djupt, det var mjukt och det var fantastiskt. Benen var totalt slutpumpade. Sista åket för dagen. Det var bara Totte kvar som skulle köra sitt åk. Allt ser bara fantastsikt ut. Men så händer det som inte får hända. Snön slår undan benen på honom. Han börjar tumla ner för berget, ner för en fyrtiometers stensluttning. Vi står gapande och ser på. Hoppas han inte slog ihjäl sig var första tanken i mitt huvud när han stannar nedan för klippkanten. Snön som kommer ner över honom, begraver honom nästan men han står still. Han syns och allt set bra ut. Det går två sekunder. Det är då helvetet börjar. Det är då berget, vår förälskelse, börjar diktera villkor. Hon visar vem det är som bestämmer. Släpper lös ett flak, inte så stort men nog tillräkligt. Totte försvinner, rullar slår och ramlar ner hundrafemtio meter till och försvinner.

Det är nu mina livs längsta fyra minuter börjar. Varför står jag så långt bort, så långt ner. Benen värker redan efter en dags åkning. Vi sparkar av oss skidorna. Börjar springa. Men trampar bara luft känns det som. Kommer fram till käglan efter vad som känns som en evighet. Ser Robin söka med sändaren, ser Robin sticka ner sonden. Ser Robin börja gräva. Själv känns det som jag står still. Lössnö till midjan. Fan varför kommer jag inte framåt. Han behöver ju vår hjälp. Totte är borta, ligger där under snön någonstans. Var är Totte? Det känns som om det gått tio minuter. Femton minuter. Ett år. Robins röst tränger genom tunnelseendet – ”Jag har honom”. Äntligen är jag uppe med spaden, börjar gräva för mitt liv. En skida. En fot. Ett ben. Fransmannen gräver vid huvudet och får upp luftvägar. Nu har det gått nästan exakt fyra minuter sedan Totte försvann. Tur? Javisst, massor. Skicklighet? En hel del. Lugn? Förvånansvärt mycket. Glädje? Obeskrivbar.

Foto Kristoffer Carlsson. Dagen efter när vi var uppe vid käglan och sköte efter skidan samt gjorde några övningssök. Skidan hittade vi.

Efter sex minuter hade vi grävt upp Totte helt. Två meter under snön låg han. Helt oskadd. Den glädje som vi alla hade då, när Totte åter satt med oss andra, den slår all jävla skidåkning. Det endorfinruset är det bästa jag haft. Robin räddade Totte, det är det ingen tvekan om. Jag hjälpte till på ett hörn. Glädjen och chocken och erfarenheten delar vi alla på. Den här historien hade kunnat sluta så illa. Så fruktansvärt illa. Nu spelade berget bara oss ett elakt spratt. Visade att det är hon som bestämmer och att vi bara skall vara evigttacksamma över att vi har Totte på ytan.

Lärdomar finns. En ny rädsla finns i kroppen och en enorm respekt finns med. Vare sig orkan eller storm har skrämt mig mer än vad Berget gjort. Glädjen i åkningen är rubbad. Nu bor det liten konstig känsla i magen. Det går en rysning var gång man kommer upp på berget och var gång man tänker på allt. Ett illamående när man ser filmen; - Tottes tunga, ansträngda andning två meter under snön. Glädjen i den spruckna rösten när han märker att vi har hittat honom.

Foto Kristoffer Carlsson. Käglan. Första flaket släppte vid stenarna till höger. Stora flakets brott-kant syns rakt under toppen på berget.

Mamma, förlåt! Men om jag kunde lova att jag aldrig kommer att ha med laviner att göra skulle jag göra det. Men jag lovar att jag skall göra mitt allt för att inte hamna i dem eller nära dem igen!

Robin, tack för du är bäst. Ditt lugn, ditt rationella hanterande räddade Totte. Utan dig vete fan hur det hade gått.

Anton, du larmade, du visste var vi var, du fick dit hjälp. Jag hade aldrig fixat det.

Carro, du är stenhård. Du fixade det! Du bröt ihop, kom igen och gjorde allt du skulle! Jag är sjukt imponerad över dig. Jag var i minst lika stort behov av kramen som du var då!

Totte, du kan vara den coolaste kille jag känner. Det jag inte kan förstår är hur du klarar av att hålla lugnet. Slå upp en luftficka. Förtränga paniken när du ligger där två meter under och andas lugnt. Jag är mållös. Du vinner.

Alex, tack för att du fanns nere och tog hand om oss!

Ett stort tack till alla i Verbier som stöttar, kramar om och bryr sig. Ni har tagit emot mig med öppna armar, trots att jag bara är nere för stunden!

Det största tacket och den eviga tacksamheten är ändå bergets, som gav oss Totte tillbaka! Vad hade vi annars gjort?