Scarlet sails.

Det finns små saker som gör livet lite mer värt, några av dem är kickarna. Ruset av adrenalin i hela kroppen. Håren som reser sig på armarna. Ilningen i bröstet. Stramningen i nacken. Och den underbara känslan efteråt. Lättnaden. Upprymdheten. Glädjen.

Som jag minns nu har jag två kickar som slår allt det här året. Totalt olika varandra. Den ena ett dropp, eller snarare en flygtur med mina svarta kråkor. Du står där på kanten, ser stenarna du måste emellan för att inte skada dig själv och skidorna. Det är högre än du tänkt dig. Möjligheten att backa undan finns inte, dels för att det inte går och dels för att kompisarna redan tagit droppet. Du samlar mod hoppar runt skidorna. Släpper greppet. Landar. Kröner dig själv till kung över världen. Skrattar dig lycklig och känner adrenalinet rusa genomkroppen och fylla dig med glädje.

Den andra kicken för året, är den jag egentligen tänkte berätta om, Scarlet Sails. Ingen av oss visste vad det var eller hur stort det var. Novellen som jag lyckades få tag på gav mig väl en rysning eller två och några timmar god läsning. Men ingen föraning om vad som komma skulle.

Klockan åtta på kvällen tog jag kikaren och tittade bort mot arenan. Läktaren var redan fylld, sex timmar före avspark. Då om inte förr började det gå upp för mig att det här kanske är något stort. Visst hade kajerna redan kvällen innan vart fyllda med folk, under generalrepetitionen. Men då med människor i enkla rader, längs med strandpromenaden. Nu sex timmar innan var hela den fyr-filiga vägen plus båda trottoarer överfyllda med människor i tätt packat kaos. Sex timmar innan avspark!



Tiden gick. Stämningen ombord trappades upp. Väntan blev otålighet och otålighet blev olidlig spänning. Ankaret kattat. Gårdingar buntade. Nedhal för löpning. Besättning på nålar. Tjugominuter kvar. Alla går runt varandra. Triggar upp varandra. Sista pepp-talket innan avspark; "- kom ihåg att ropa vidare order!". Tre minuter blir en. Tio, nio, åtta... fyra, tre, två, ett. BOOM. BOOM. BOOM. BOOM. Hela himlen exploderar. Just precis då har vi sjutton minuter och fyrtiotvå sekunder till vår entre genom bron med fulla segel. - "Klara att sätta stagsegel" ekar fram mellan smällarna, tätt efterföljt av märsar, brammar och röjlar.




Nu är hela Nevan ett skådespel i ljus, explosioner, eld och musik. Vi dundrar fram mot bron i full karriär. Nu är det vår stund. Vi skall göra vår entre inför det ryska folket. Hundra. Hundramiljoner tv tittare. Två miljoner som står längs med Nevan. Vi passerar bron. Ljuset mot det röda seglen slås på. Vi dundrar in på plan. Alla ögon är riktade mot oss...

Briggen Messi gör entre. Sitt första inhopp. 74 minuten. Får bollen. Dribblar lös i en stagvändning och sätter upp den i krysset. Spikar upp bollen. Naglar fast den. Men vad hände? Hur gick det till?




Fyrverkeri? frågar någon. Det var väl inte så häftigt? Ingen vet egentligen vad som hänt. Förutom att vi satte focken. Bärgade den samma. "Akterhal"-et kvävdes utav smällar. "Runt för" gick fram på fjärde skarvningen.

Plötsligt tystnar smällarna. Det byts ut mot applåder och jubel. Tydligen var det klart. Matchen är avblåst. 1-0. Briggen Messi - match hjälte! Folkets jubel. Utburen på raka armar utav publiken. Hyllad utav folket och på staty hos Guvernören. Briggen Messi har gjort sin Rysslands entré!




Men kvar seglar vi. Den lilla vackra briggen. Med världens bästa besättning. Mot strömmen. Upp för Nevan. Med den där underbara känslan utav adrenalinrus. Förstklassigt, topnotch adrenalinrus. Men vad hände? Det frågar vi oss än i dag. Tydligen gick det bra. Uppenbarligen var det ett fantastisk fyrverkeri att döma utav filmerna. Men vad vi egentligen gjorde för dessa ryssar tror jag aldrig att vi kommer att få veta. Det är deras hemlighet och anledningen till att vi aldrig hört talas om Scarlet Sails. Hundra miljoner ryssar kan inte ha fel, skall det firas så skall det firas. Och självklart ställer vi upp på en dans eller två. Vi i besättningen har väl aldrig fegat ur för en fest!


http://www.videosurf.com/video/1-3-2010-alye-parusa-5-149870127

http://www.videosurf.com/video/2-3-2010-alye-parusa-5-149870157

http://www.videosurf.com/video/3-3-2010-alye-parusa-5-149870469


Mycket får man vara med om som styrman på Briggen Tre Kronor. Men det här tog helt klart priset i galenskap. Men roligt har vi haft, vi i besättningen på världens bästa lilla brigg. Tack skall ni ha alla! Tack för ett fantastiskt jobb! Tack!


Foto Besättning Tre Kronor af Stockholm och Björn den tyska ljuskillen

Scarlet Sails

Bilder från Scarlet Sails, Алые паруса, i St Petersburg, genrep och ankarplatsen framför Peter and Paul Fortress mitt inne i stan. Ikväll är tillställningen, kommer youtube klipp på det så fort det finns uppladat. 1-2 miljoner åskådare på plats, över 100 miljoner tvtittare. Nervositeten börjar snart komma och lär väl explodera samtidigt som första fyrverkeripjäsen, i det runt 15 ton tunga och 20 minuter långa fyrverkeriet, smäller av.

Sanningen? Dumheter.

Tänkte att jag skulle avslöja en hemlighet idag. Sanningen om sjömannen. Hur kommer det sig att man som väljer att bli som sjöman och den stora frågan varför fortsätter man vara det?

Finns nog flera svar på den frågan beroende på vem man frågar. Romantikern svarar för friheten! vilken jävla frihet frågar jag mig undrande? Den att sitta instängd på en båt i flera veckor i streck utan att passera landgången. Nån annan säger för att man är född till det. Alla har vi varit seamen en gång i tiden, såvida storken inte återupptagit flygningarna till och från BB. Så den tror jag inte heller på...

Nej, den enda anledning jag kan se till att man väljer att vara och förbli sjöman är att få uppleva den barnsligt stora glädjen av att få åka hem. Mönstra av. Lämna skiten bakom sig och åka hem. Det är som att julafton och födelsedagar är bleka i jämförelse med hur fantastiskt skönt det är att få gå av båten. Leendet som börjar strama även på det mest hårdhudade och väl spantade sjöbjörnar flera dagar innan hemfärd. Den glädjen har till och med skadeglädjen svårt att bita på.

Som min far sagt hela min uppväxt då jag någon gång inte uppskattade tillvaron till fullo, på grund av understimulering eller utav mig utsedd felstimulering i form av arbete; "- om man inte har lite tråkigt i bland uppskattar man inte det roliga!". Visst tyckte åtta tio åriga Anton, som om det hjälper mig just nu med 60 tackor kvar att klippa. Men så här en massa år och centimeter senare så börjar man allt förstå att det finns något i det där.

Uppenbarligen har inte evolutionen kommit så långt så att man kan uppskatta "hemma" tillfullo även när man är det i längre perioder, utan man är tvungen att sätta sig på en båt med ett dussin andra män och rulla runt i en halv evighet för att förstå hur bra man har det hemma. Nej dumhet är vad det är. Men jag ska bättra mig och bli klok i det avseendet, en dag.

Men det fakto är, att det finns inget bättre än att få gå ner för landgången, sätta sig i taxin och veta att om inte allt för länge är jag hemma. Hemma i min säng. Hemma bland mina vänner. Hemma med mina tider. Det är just den känslan som är anledningen till att det är värt att bli sjöman. Den här gången hade jag tänkt ta vara på känslan och glädjen och låta den sitta i fram tills sommaren.

På torsdag kommer jag hem och leendet blir bara större och större för var sjömil närmare Castellon vi kommer.

Hur var det här då?

Min världsbild är numera lite sned. Den haltar sig fram med ena benet släpandes efter. De karakteristiska spåren i snön vitnar om klar skadskjutning. Ett våda skott mot min världsbild har avlossats. Jag skall inte säga att den skadeskjutna är sämre än den friskt springande, men annorlunda.

I min hela, raskt skuttande världsbild är Spanien mañana landet i söder där allt tar sin tid. Sangria har sin tid. Lastning har sin tid. Cigaretten har definitivt sina långa och många stunder. Det är ett av länderna där man räknar med att det får ta sin tid, man kommer utan förväntning om effektivitet. Bara ett litet hopp om att kanske den här gången. Kanske skall de lyckas. Kanske skall det gå snabbt, smidigt och lätt. Oftast spricker det redan i startuppställningen och man får sitta och se på matchen från avbytarbänk medan de stora pojkarna leker.

Det är alltså denna världsbild som blivit skadeskjuten, kanske inte just på grund av att den blivit totalt i kullkastad, fördömd och motbevisad utan mer svalnat och slocknat. Blivit undan gömd, överkörd och bortplockad. Ty det finns ställen i denna värld som kan få ett måttligt oorganiserat land som Spanien att framstå som rena rama skolexemplet på effektivitet, något som de hurtiga föreläsarna och de sönder stressade konsulterna drömmer våta drömmar om.

Landet som fått ta ljuset från Zlatan-land denna gång är Algeriet. Då detta land i alla avseenden rörande effektivitet, organisation och arbetsmoral ej är att beskriva så som goda. Vad detta sedan beror på är inte jag man nog att svara på. Troligen skulle de lärda svara kulturella skillnader. Någon hade säkerligen höjt rösten och svarat att det är bristen på kvinnor i organisationen. Det jag vet är att det står tio araber och skriker, viftar och hötter åt den elfte som försöker jobba och inget händer. Tiden står still, eller nej det gör den inte. Den springer iväg i Usain Bolt fart men kvar står araberna och lasten. Att vara algerisk stevedore måste vara som att leva i ray of light videon, fast det är tiden som rusar förbi medan de själva satt där och rökte på sin säck. Att ge dem ett organisationsschema vore förmodligen lika revolutionerande som att ge maya indianerna ett saltkar. Frågan är bara om det är Vi som är normen eller om inte alla skall få vara på sitt sätt? Själv går jag och lägger mig. Än är inte tiden inne, för mig, att ändra världsordningen.

Då var det åter dags. Sitter som bäst på CDG flygplatsen i Paris och väntar på min transfer till Valencia för vidare transport mot Castellón och M/S Breant som skall bli mitt nya hem de kommande veckorna.

Kom att tänka på när jag var här förra gången, egentligen redan på bussen ut mot landvetter. Där det satt två tjejer i 22+ åldern och med iver och förväntan diskuterade de kommande resmålet. Vart de skulle fick jag aldrig reda på, men jag kände igen ivern och förväntan från när vi för ett år sedan tog vårt pick och pack och gav oss av på Kuba äventyret. Kan på intet sätt säga att det är med samma iver som man ger sig ut på jobb. Även om just detta jobb har lite av en postmodern tatch över sig och det vilar lite oldschool påmönstring över det.

Tror inte att jag kommer att komma hem som en ny människa från denna fyra veckors törn, men det finns en lite känsla där under som säger att det kan komma att bli skoj, ett litet äventyr i sig. Bara det att traden går mellan Spanien och Algeriet gör ju det hela lite spännande, med troligt mañana stuk så det förslår. Så bara det är en feelgood båt med bra besättning så kommer det här att sluta bra känner jag på mig.

Någonstans i bakhuvudet snurrar S/S Martha soundtracket och man har den där lilla förhoppningen, att kanske nu, kanske nu skall den komma. Den där uttjänta båten, som bara knallar på bort om ära och redlighet undangömd i det fördolda. Med knepiga laster och långa hamnliggningar. Men där allt bara är skoj och dagarna springer fram likt mr Bolt. Vips så var man hemma och med sig i bagaget har man förutom den vällagrade whiskyn massor med sjömanshistorier att dra en sen kväll när nivån ovannämnda whiskyflaska närmar sig botten.

Är inte säker på hur det kommer att gå med Email och nymodigheter ombord på båten. Med lite otur återkommer jag med bilder och tankar först om fyra veckor. . .

Sail on, rock on! Nu kör vi båt.

http://trekronortillcop15.blogspot.com/2009/12/brr.html

http://trekronortillcop15.blogspot.com/2009/12/brr.html

Rock N Roll!

Rock N Roll seglingen ner mot Köpenhamn har officiellt startat för min del då jag idag 1839 rullade in på Centralen i Stockholm. Nu stundar några dagars iordningställande, inspektioner, planerande, kaffedrickande och skvallrande innan det bär av med pompa och ståt på måndag morgon.

Jag tror jag har alla varma kläder jag äger i med mig, frågan är om det är för mycket, lagom eller för lite. Kallt kommer det att bli. Blött kommer det bli. Men trots detta tror jag vi alla ser fram emot det, kanske med en något barnslig förtjusning. Ett litet mandomsprov, vad tål vi och vad tål båten? I boken jag läser, kör de hundspann genom Alaska i -40 grader och storm. Sätter ju något perspektiv till att segla i +5. Är rätt övertygad om att det är den psykiska kylan som kommer att vara kallast. När man står ute en nattvakt, det är ruggit och snålblåsten viner i riggen och tröttheten kryper närmre och närmre, då fryser man även på varma breddgrader. Alla som stått utkik vet vad jag talar om. Det är då ett besök av en delfin eller skeppskamrat, en lanterna i horisonten eller en tanke på sina käraste är det enda som kan värma. Då hjälper inte några Goretex kläder eller underställ. Enda värmen som hjälper då, kommer inifrån...