31102010

Firar idag sista dagen som ungdom, åtminstone i resebranschens värld. Så således vaknar jag upp (eller sitter in tiden på brygga) imorgon som vuxen. Bara att klippa sig och skaffa sig ett jobb sen. Ska se om man får tårta, eller om ens någon här ombord har koll på att man fyller år. Det visar sig imorgon. Hoppas hur som helst på ett födelsedagskalas värdig en briggen-sjöman. Fast det kommer nog aldrig att hända utan Lina. Ingen guldkrona, inga pirater och ballonger...

Hur är det förresten, om man fyller år i en tidigare tidszon? Är det när klockan slår 0000 här eller är det när den slår över hemma som man fyller år?

Nu nalkas en stunds vila innan det bär av upp mot Malaysia och Thailand igen. Tiden går rätt fort ändå, har jag märkt. Var iland en sväng idag i Singapore, och spanade. Skall nog brännas en del stålars innan man drar sig hem, en del saker är klart förmånligt. Å andra sidan är andra saker snuskigt dyrt. Nu vankas det lite vila innan vakt.

Styrman Stenros

Relation?

29102010

Som sjöman börjar man fundera på relationer. Du är borta mycket, om inte massor. Det är svårt att hitta någon under tiden man är hemma och har man väl gjort det är de förbannat svårt att få de att hålla under tiden man är borta. Troligen därför många äldre sjömän lever ensamma, eller som här ombord med en fru/flickvän från Asien.

Ett perspektiv till sitt eget gnälliga jag, fick jag vid ett samtal på landgången med en av de Nepalesiska Securityvakterna. Då han lite försynt frågar ”do you have arranged mariges in your country?”. Först hostade jag till lite och var tvungen att be honom upprepa sig för att verkligen försäkra mig om att jag hört rätt.

Efter en stunds förklarande om hur livet fungerar i Skandinavien med allmän orreda, oäkta barn, skilsmässor och stökiga familjekonstellationer kröp hans historia fram…

Han, som kom från familjen Goruong, var tvungen att gifta sig med en från samma familj. Nu skall tilläggas att efter en stunds efterforskning så är det mera att se som en region än en familj, så han var tvungen att gifta sig med en från samma region. Sedan hade hans föräldrar fått in förslag på blivande fru åt sin förstfödde son. Bilder som skickades och dividerande hit och dit. Sedan, lyckligt lottad som han var, hade han fått träffa och umgås med sin blivande fru i en halvtimme innan bröllopet. Annars var det vanligt att valet gjordes enbart på referenser och bilden. Tydligen hade väl de gått vägen på något vis, för de har två barn idag. Men frågan är när dessa människor lär känna varandra och hur mycket man egentligen tycker om varandra? Han som nu jobbar här ombord, och jobbat i bolaget de senaste sex åren, har vart hemma sammanlagt fjorton månader på sex år. Han jobbar tio månader och är hemma på ledigt tio veckor. Hur gör de? Eller tycker de så lite om varandra så de inte spelar någon större roll? Är giftermålet bara en kuliss för lyckligt leverne och för att man skall göra så? Vad vet jag, annat än att jag hoppas på att få hitta min blivande av mig själv. Återigen kanske den lilla silverskeden har vart framme…?

De som lite slår en när man tänker tillbaka på samtalen med mina Napalesiska vänner i security, är att man alltid får frågan ”do you have a wife?”. Uppenbarligen är de en statussymbol, att vara gift och ha familj. Om inte annat så är de väl en trygghet för framtiden, någon som tar hand om en på ålderns höst. Vilket ju är lite vackert på sitt sätt. Medan man hemma ser till att jobba skiten av sig och betala en massa i skatt så man till slut kan få hamna, bortglömd av alla, på ett hem någonstans som ett paket. Kanske de då är bättre att få sig en fru tilldelad, få ett par barn och veta att man alltid kommer att ha någon som ser efter en när man blir gammal?

Troligen har jag för mycket fritid ombord, eller åtminstone för mycket tid till att sitta och fundera på livet på. Är det frågorna eller svaren som gör en vis? Är det svaren så ser de mörkt ut för min del…

Sneda funderingar...

26102010

Någon stans måste denna värld vara skev. Förmodligen blev den sned redan någon gång när våra förfäder satte sig i sina små icke sjövärdiga farkoster drev med ström och vind så långt de kunde och slog ner en flagga i en avlägsen sandstrand. Slog ihjäl de som protesterade, bestämde att gud är allsmäktig även på denna plats, tog allt värdefullt och blev självutnämnda herrar över ”sin” nya landmassa.

Uppenbarligen lever vissa av dessa saker kvar än idag. Här ombord märks det väl tydligt. Alla seniorbefäl är stora, starka, vita herremän i dryga 50års åldern. Skandinaver uteslutande. Första icke europeiska befäl på bryggan kommer som andrestyrman. I hotell delen är högsta chefen mot alla odds icke europé. Frågan är varför det blivit så här? Visst är de på något sätt lite trevligt när alla hälsar glatt ”sir” på en när man går genom korridorerna. En del av en sträcker lite extra på sig, medan en annan del av mig tycker att de är rätt snuskigt. Självklart hälsar man tillbaka, ger dem alla ett leende och man kan bara hoppas på att de i alla fall ger dem en liten glädje.

Jag tror risken är rätt övertygad om att man efter en tid ombord på ett kryssningsfartyg, eller säg vad helst för tillvaro med mångkulturell besättning bygger upp om inte annat så en mental klyfta. Det märker jag här ombord om inte annat. Det pratas om gurkor och grönsaker. På svenska kan man ju säga vad man vill? Visst kan jag förstå att de känns hopplöst, när du står och har föreläsning för 20 unga kinesiska bönder med mycket begränsad kunskap i det engelska språkets lättaste självklarheter. Men frågan är ju fortfarande om man själv är så mycket bättre. Visst är jag, och alla andra befäl bättre på att åka och köra båt, konstigt vore ju annars vi har ju ägnat år, till och med decennier åt att lära oss det. Troligen har dessa kineser, malaysier, indier och nepaleser aldrig sett en båt annat än på bild och i bästa fall tv, innan de står på kajen och skall mönstra på. Så på något vis kommer man till ett moment 22 hur man än vrider och vänder på det. Vi är igen de bättre européerna, vi som kan. Vi som skall styra. Och de som skall lyda order och göra jobbet. Jag kan inte annat säga än att de i slutändan inte annat än gagnar mig rent världsligt, jag får hög lön och slipper göra skitjobbet. Troligen hade väl det bästa vart att bara acceptera, bita ihop och inse att man ändå är född med en liten silversked i munnen. Men vill man det? Är jag verkligen så mycket bättre? Vad har jag egentligen gjort för att få massa guld på mina axlar och tre årslöner i månaden?

Å andra sidan så funderar man på hur de fungerar, i till exempel Indien när de skall bestämmas något. Hur och varför blev det västerländska levnadssättet mottot på allt? Jag är skeptisk. Troligen kommer mina tankar åter att sluta vid potatisodling eller segelbåt det återstår att se. Det här är ju trots allt inte mattematik, som i vilket jag föredrar att bara lära mig formeln i. Så om någon kunde härleda mig ett svar vore jag Er evigt tacksam.

Grovt ofredande

24102010

5 dagar avklarade / 90isch kvar. För mig och förmodligen för alla hemma låter de som att jag har en hel evighet kvar ombord. Men här ombord får man rätt bra perspektiv på tillvaron. De finns de som har de värre här ombord, ca 1300 stycken. Dessa signar kontrakt som varar 10 månader. Så de finns alltså här ombord, killar som jobbar 12h om dagen med att mangla tvätt. 12 h om dagen står de nere, utan att se en tillstymmelse till dagsljus och manglar lakan, borddukar och stryker skjortor. Kan tyckas de är ett skit jobb, men jag vill nästan lova att killarna som diskar har de värre. Eller för den delen de som är tvungna att städa hytter 10 månader i sträck...

Själv har jag fått ett rätt bra körschema, varierande och snurrar runt mellan olika department. Så jag lever någon form av lyxliv ombord, glider runt och gör lite vad jag känner för. Följer med olika personer var dag och lär mig hur den här världen fungerar. Än är jag inte bitter, skulle vara förvånad om jag inte har blivit det om 10 veckor och skulle jag mot förmodan inte vara de så har det gått utför.

Finns en annan grupp här ombord som kör långkontrakt, var 5 ur cabarén som mönstrade av idag, efter TVÅ år ombord. Fy för helvete vad man måste vara trött på livet efter två år ombord, själv hade jag nog hoppat redan efter 6 månader.

Nu är vi åter i Singapore, och lämnar i kväll för Pukhet, så imorgon blir jag av med min Thailands- oskuld, som jag hoppades skulle vara för lång tid. Får se de som påtvingat; grovt ofredande är de trots allt.

Nog ljuget för denna gång, åter på onsdag med nya lögner.

Fair Winds

Mera nytt.

22102010

Internet för första gången är alltid en hjödare. Tyvärr får jag börja leva med internet 2ggr i veckan. Får väl ses som ett steg till mot, den nya Anton. Dock vet jag inte hur det kommer att sluta, för det mest oroväckande av allt är ju att summan av alla laster sägs vara konstant. Tre månader utan alkohol och internet med träning, risdiet och väldigt varmt kommer helt klart att synas positivt i byxlinningen men frågan är vad allt detta skall vägas upp utav? Utan pipa, snus och cigariller försmäkta jag på denna skuta. Så rökning lär de inte heller bli. Jag väntar med spänning vad detta skall leda till.

I övrigt, så är det här en rätt intressant tillvaro. Här på finlandsfärjan, något mer multinationell besättning må jag väl säga. Skall komma en beskrivning om alla från de Ukrainska topplessdansöserna via indiska kufar till den Napalesiska-security maffian.

Nu kallar jobbet åter,

På återseende,

Styrman Stenros

Back in buissnes.

20102010


Då var det dags igen. Lämna hemmets trygga tillvaro med vänner,fikor och oregelbunda mattider.
Det nya är Ny kontinent, ny båt, nytt folk, nytt, nytt, nytt, nytt.

Första reflektionen när man glider in i Singapore i baksätet på en Suzuki-skåpbil är att det egentligen kvittar vart man åker i världen, man hamnar ändå i baksätet på en Suzuki. Är långt ifrån första gången man fått transfer i en av dessa totalt livsfarliga lågfartsvidunder. Sista tv-programmet jag såg hemma innan jag lämnade var Best of Top Gear, när Hamond ”the Hamster” välter sin Suzuki på race-tracken. Men men, livet handlar inte om bilar.
Andra tanken jag fick var att de inte fegar ur med byggnationen här nere. Hemma är de ramaskri, topnews på GP och folkstormning om man skall bygga högre än en 2plans villa. Gillar mera tanken på en cool skyline. Masthuggskyrkan och Älvsborgsbron hade nog behövt lite mer än tre containerkranar och en skorsten för att leva upp till en respektabel skyline.

Nu sitter jag här i terminalen och väntar på att få komma ombord, båten skall komma in vid 19tiden. Lite spänt är de allt, man har onekligen ingen aning om vad som komma skall. Det här med att vara Elev slutade man ju med på Gunilla mer eller mindre. Framförallt skall jag ju inte säga att jag har någon lust att tävla med ett gäng kinesiska styrmanselever i sjökortsrättning eller nörderier angående onödigt vetande , jag vet att jag får stryk med hästlängder. Den dagen då jag verkligen vet varför jag skall lära mig räkna upp menlös fakta om saker och ting, för att lossas glänsa i ett upphåsat sammanhang så skall jag med nöje lära mig det. Men till dess så väljer jag att snällt avstå och lära mig saker som man gör och inte som man skall. Får bara hoppas på att de ombord har lite samma åsikt om livet…

För er som inte vet vad jag håller på med så skall jag mönstra på M/S Superstar Virgo. 270m kryssningsbåt. Blandade känslor snurrar runt i huvudet. Men magen säger att jag nog är lite nervös på ett bra sätt och jag tycker nog innerst inne att de skall bli riktigt skoj att få testa på kryssningslivet. Sen må man tycka vad man vill om de här med Kalle Anka- uniform och pommesfrites på axlarna. Ni ska nog få en bild bara jag får mina grejer om har gott in dem. Som ålänning har jag ju dessutom en medfödd avsky mot färjor, och framförallt då folk som åker ut och kryssar med dessa. Men hoppas att det är som det brukar vara, de känns bättre när man får betalt för det. Och hur som helst skall man ju alltid lära känna fienden minst lika bra som sina vänner. Så nu kör vi, kill them all!
På återseende,
Styrman Stenros