Styrman Stenros.

Idag har en sten lyfts bort. En stor sten. För några år sedan såg jag det som ett stort mål i livet. Nu är det bara en sten. En börda som jag gått och släpat på i fyra fem år. Den eviga frågan jag fått mig ställt har äntligen fått ett svar – Idag, onsdagen den 30 mars 2011!

Idag är dagen då jag blev styrman på riktigt. Visst finns det en liten glädje och stolthet. Men mest är det en stor, stor lättnad. Jag skall äntligen slippa höra frågan ”när är du klar?”. Visst har frågan vart befogad. Men det är onekligen en stor lättnad att kunna säga att man är klar.

Kanske är det ändå som Bajern sa precis efter att jag börjat läsa till sjökapten och han frågade hur länge det skulle ta, - fyra år svarade jag och hann inte ens blinka innan kulan kom flygande ”är du så förbannat korkad du, så du behöver läsa så länge?”. Kvar stor jag tyst med stoltheten krossad. Kanske var det starten på mina tvivel. Vem vet.

Självklart vet jag innerst inne att jag aldrig kommer att kunna hålla mig borta från sjön och det vill jag inte heller. Men nu med behörigheten i handen har jag aldrig varit så nära att gå iland som jag tidigare varit. Det var en milsstolpe. Ett vägval. För tillfället hoppas jag på att det är en rondell så man kan ta några varv i den medan man funderar på vad man skall bli när man blir stor. Sen är det väl som norgehistorien säger ”vad står det i en norsk rondell? – Max sju varv”. Förhoppningsvis lyckas jag bestämma avfart innan farbror blå kommer och haffar mig för äventyrande av trafiksäkerheten. För just nu är det bara runt, runt som gäller.

Ibland funderar man på om det är bonden i en som får komma till tals. Jag har ju trots allt tillbringat merparten av mitt liv på en bondgård. Jag är rätt säker på att de åländska bönderna inte var så förbannat korkade när det väl begav sig. Bondeseglationen var nog inte så dum. Ha en liten gård och en liten skuta, är kanske inte så tokigt. Tyvärr kom det ju en industrialism i vägen, och det fina galeaserna blev amastade och fick sig en kultändare istället och så var den romantiken väck. Men det var nog ett rätt bra koncept trotts allt. Lika delar av båda världar. För visst är det så att när man står där på hö-ängen så längtar man efter att få sträcka långa fina halvvindsbogar bort från land. Likaså längtar man efter att få ha lite jord under naglarna när stormen väl ryter och herr sjöberg försöker äntra. Jag har ju alltid förespråkat att både baka, äta, ha, dela och sälja kakan. Fyra kor och en liten kutter kanske skall bli den stående julklappslistan. För nog får det allt tillängas kategorin livskvalité att ha en liten hjord Highland Cattle och en gaffelriggad kutter.

Så tack verket för en god match. Tack min vän för hjälpen med de sista fem dagarna.

Glädje. Skräck. Enrom Glädje.

Du står på krönet. Tittar neråt mot backen, mot dalen. Du tar de sista djupa andetagen för att kväva andfåddheten från hajken upp på baksidan av toppen. Nedanför väntar kanske ditt livs bästa åk. Du ser det orörda pudret, letar efter den perfekta linjen . Kollar in vännerna som åker före. Pudret som går dem till midjan. Snön som yr runt dem. Du samlar ihop modet. Hoppar runt och släpper taget för en sekund, styr spetsarna rakt nedåt. Får farten och gör det du kom för, svängarna i pudret. Adrenalinet och endorfinerna börjar sprudla, snön yr och livet är fantastiskt.

Det är så det skall vara att åka skidor. Det är så det var att åka skidor tills i måndags eftermiddag. Bara ett härligt leende och en känsla lik tonårsförälskelse i kroppen.

Tyvärr försökte berget göra slut med oss i måndags. Sätta käppar i hjulet för vår relation. Sätta ett stopp för vår förälskelse.

Allt var så bra. Vi åkte ner, det var kärlek. Det var djupt, det var mjukt och det var fantastiskt. Benen var totalt slutpumpade. Sista åket för dagen. Det var bara Totte kvar som skulle köra sitt åk. Allt ser bara fantastsikt ut. Men så händer det som inte får hända. Snön slår undan benen på honom. Han börjar tumla ner för berget, ner för en fyrtiometers stensluttning. Vi står gapande och ser på. Hoppas han inte slog ihjäl sig var första tanken i mitt huvud när han stannar nedan för klippkanten. Snön som kommer ner över honom, begraver honom nästan men han står still. Han syns och allt set bra ut. Det går två sekunder. Det är då helvetet börjar. Det är då berget, vår förälskelse, börjar diktera villkor. Hon visar vem det är som bestämmer. Släpper lös ett flak, inte så stort men nog tillräkligt. Totte försvinner, rullar slår och ramlar ner hundrafemtio meter till och försvinner.

Det är nu mina livs längsta fyra minuter börjar. Varför står jag så långt bort, så långt ner. Benen värker redan efter en dags åkning. Vi sparkar av oss skidorna. Börjar springa. Men trampar bara luft känns det som. Kommer fram till käglan efter vad som känns som en evighet. Ser Robin söka med sändaren, ser Robin sticka ner sonden. Ser Robin börja gräva. Själv känns det som jag står still. Lössnö till midjan. Fan varför kommer jag inte framåt. Han behöver ju vår hjälp. Totte är borta, ligger där under snön någonstans. Var är Totte? Det känns som om det gått tio minuter. Femton minuter. Ett år. Robins röst tränger genom tunnelseendet – ”Jag har honom”. Äntligen är jag uppe med spaden, börjar gräva för mitt liv. En skida. En fot. Ett ben. Fransmannen gräver vid huvudet och får upp luftvägar. Nu har det gått nästan exakt fyra minuter sedan Totte försvann. Tur? Javisst, massor. Skicklighet? En hel del. Lugn? Förvånansvärt mycket. Glädje? Obeskrivbar.

Foto Kristoffer Carlsson. Dagen efter när vi var uppe vid käglan och sköte efter skidan samt gjorde några övningssök. Skidan hittade vi.

Efter sex minuter hade vi grävt upp Totte helt. Två meter under snön låg han. Helt oskadd. Den glädje som vi alla hade då, när Totte åter satt med oss andra, den slår all jävla skidåkning. Det endorfinruset är det bästa jag haft. Robin räddade Totte, det är det ingen tvekan om. Jag hjälpte till på ett hörn. Glädjen och chocken och erfarenheten delar vi alla på. Den här historien hade kunnat sluta så illa. Så fruktansvärt illa. Nu spelade berget bara oss ett elakt spratt. Visade att det är hon som bestämmer och att vi bara skall vara evigttacksamma över att vi har Totte på ytan.

Lärdomar finns. En ny rädsla finns i kroppen och en enorm respekt finns med. Vare sig orkan eller storm har skrämt mig mer än vad Berget gjort. Glädjen i åkningen är rubbad. Nu bor det liten konstig känsla i magen. Det går en rysning var gång man kommer upp på berget och var gång man tänker på allt. Ett illamående när man ser filmen; - Tottes tunga, ansträngda andning två meter under snön. Glädjen i den spruckna rösten när han märker att vi har hittat honom.

Foto Kristoffer Carlsson. Käglan. Första flaket släppte vid stenarna till höger. Stora flakets brott-kant syns rakt under toppen på berget.

Mamma, förlåt! Men om jag kunde lova att jag aldrig kommer att ha med laviner att göra skulle jag göra det. Men jag lovar att jag skall göra mitt allt för att inte hamna i dem eller nära dem igen!

Robin, tack för du är bäst. Ditt lugn, ditt rationella hanterande räddade Totte. Utan dig vete fan hur det hade gått.

Anton, du larmade, du visste var vi var, du fick dit hjälp. Jag hade aldrig fixat det.

Carro, du är stenhård. Du fixade det! Du bröt ihop, kom igen och gjorde allt du skulle! Jag är sjukt imponerad över dig. Jag var i minst lika stort behov av kramen som du var då!

Totte, du kan vara den coolaste kille jag känner. Det jag inte kan förstår är hur du klarar av att hålla lugnet. Slå upp en luftficka. Förtränga paniken när du ligger där två meter under och andas lugnt. Jag är mållös. Du vinner.

Alex, tack för att du fanns nere och tog hand om oss!

Ett stort tack till alla i Verbier som stöttar, kramar om och bryr sig. Ni har tagit emot mig med öppna armar, trots att jag bara är nere för stunden!

Det största tacket och den eviga tacksamheten är ändå bergets, som gav oss Totte tillbaka! Vad hade vi annars gjort?

Öppet brev till berget.

Tack berget för att du låter oss åka på dig. Tack för att du ger oss våra bästa skiddagar. Tack för att du bjuder på fantastisk utsikt. Tack för dina branta vita sluttningar. Tack berget för att du finns. Tack.

Berget skrämde oss i måndags. Berget visade oss att det är vem som bestämmer. Att det obönhörligen hon som dikterar villkoren. Aj vad du visade det berget. Du gav oss våra fem längsta minuter. Du skrämde skiten ur oss. Du gömde och begravde en av oss under en av dina fina vita sidor. Du lät oss andra titta på.

Förlåt berget för att vi irriterade dig. Förlåt för att vi skadade din fina vita yta. Förlåt för att vi retade upp dig. Förlåt berget för att vi inte lyssnade på dig. Förlåt.

Berget jag är dig evigt tacksamma för att du gav tillbaka min vän. Att du bara skrämdes och visade din styrka. Att du gav tillbaka Totte hel. Utan minsta skråma. D har nu min fulla respekt. Jag hoppas du tänker låta oss åka på dina vita sluttningar i fortsättningen. Nu vet vi din kraft. Vi vet vad du är kapabel till och att du menar allvar.

Tack och förlåt! Vi är dig evigt tacksamma.

God Avmönstring. Utan bitterhet.

Allt har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid. Påmönstring har sin tid, och avmönstring har sin tid.

Nu har tiden kommit för mig att mönstra av. Äntligen få komma hem, träffa de man bryr sig om. Umgås med sina vänner, sin familj. Stiga upp när man vill. Göra vad man vill. Anledningen till att man över huvudtaget funderar på att vara och förbli sjöman.

Efter 102 dagar knyter jag ihop säcken och tackar för mig. Jag skall erkänna, det har vart riktigt bra. Bättre än jag kunnat föreställa mig. Visst har de haft sina stunder när det vart långt, men de har gått förvånansvärt snabbt. Nytt rekord i påmönstrade dagar är det, ett hundra två dagar. Mitt förra rekord var på 99, det innefattade tre kontinenter, sju länder och tio hamnar, en atlant-krossning och 17 segel och 52 vänner.



Senaste månaden har vart stillastående i from av seglade sjömil, men desto mer i händelserik. Torrdocka i Singapore. Med allt var det innebär i form av bangladeshare, indier, pakistanier och kineser.




Jag kan bara konstatera att jag har det bra. Jag är född i rätt del av världen. 12000 jobbar på Sembawang shipyard. De finns de som jobbat där i 65 år, sedan de var fem. Men jag kan lova att den mannen aldrig stått nere i dockbotten och blästrat och spraymålat 12h om dagen sju dagar i veckan med en bit plastfolie runt huvudet som glasögon och en gammal t-shirt till andningsskydd.



Folk har sett fram emot en bitter blogg. Tyvärr måste jag erkänna att en avmönstring gör mig allt annat än bitter. Det här är min julafton! Ni hade er 24 december, jag har min 27 januari. Avmönstring i Singapore. En natt hotell. En dag med en av mina vänner från 99 dagars resan som jag inte sett på över fem år. Sedan ett flyg hem till vintern, till snön. Visst jag gillar solsken, jag gillar värmen. Men nu saknar jag snön. Jag saknar mina skidor. Jag saknar friheten. Adrenalinet.



Hur som helst tackar jag alla här ombord på Pisces och alla ombord på Virgo för tre mycket trevliga månader. Jag kommer dock inte att sakna vare sig Er, eller livet ombord på det närmaste månaderna. Det lovar jag Er.



En hel del har jag lärt mig på vägen, allt ifrån hur man öppnar ankar schackel till att man slutar bry sig. Det är inget ont i dem, de har bara lite otur när de tänker.



Nu är tiden inne för mig att packa och fylla i alla papper. Om 18h är tiden inne för mig att stå på Orchard road. Om 24 timmar är tiden inne för Raffels och en sling. Allt har sin tid.

God Avmönstring.

Penang, Malaysia

Årets näst sista dag kommer helt klart att gå till historien, absolut inte som den mest händelserika och fantastiska dag. Men ändock förvånansvärd.

Troligen är upplägget för en bra dag det samma som upplägget för en bra charter. Åtminstone fungerade upplägget på mig idag. De optimala charter upplägget, om man nu inte bara skall köra solsken med en sockersöt vals igenom en ljummen sensommarvind över jungfruplockade vildrosenblad, är att börja med en käftsmäll. Slå ner gästerna i skona, sen behöver du bara sätta en bram, vänta på solen och alla kommer att gå hem lyckliga.

Dagens landgångsäventyr började med en käftsmäll. Så snart jag kommit i land behövde jag lite lokal valuta av, till namnet ringit och till priset av dryga två kronor styck. Glad i hågen travar jag in i första bästa banklobby, halar upp mitt slitna blåa kort skjuter in det i en ledig maskin och förväntar mig efter några knapptryckningar att en liten bunt med glada gubbar på papper av skiftande kulörer skall spottas ut till min förväntansfulla näve. Döm om min förvåning, när denna apparat, högljut piper fyra gånger och likt en hungrig asiat suger i sig mitt vältummade kort så som nykokta nudlar.

Nu var ju inte läget så akut som man kunnat ana. Men trots detta väcktes en stor vrede inombords vilken resulterade i diverse högljudda svordomar riktat åt både höger och vänster samt fördömande av vissa kulturer och religioner. Medels en lång promenad lyckades jag lugna mitt sinne nog för att börja insupa kultur. Jag hade ju trots allt en Benjamin för nödfall i fickan som skulle kunna omvandlas till lokala kungar.

I väntat på att min väna moder skulle vakna och skicka mig numret till, vilket det skulle visa sig, den ytterst bedårande fröken Anna på Nordeas kontor gick jag så ledes utan något egentligt mål runt i Litle Indias gränder. Såg jag allt från offergåvor så som sparvar i bur till rökelse.

Jag mötte Mr Hj Din i hans fantastiska lilla butik ”Kengan Silam Ent” där han sålde allsköns antikviteter med fördel för gamla vevgrammofoner. Av honom bytte jag med hjälp utav några lokala kungabilder till mig en gammal rakkniv i bruksskick till tonerna av skrapig vevgrammofon blues. Nu frågar sig säkerligen samtliga ”vad skall han med den till”. ”Varför inte?” svarar jag glatt, men sanningen är den att det var mest för stålets skull, någon gång kanske den kan förvandlas till en kniv och få ett nytt liv.

Efter detta trevliga lilla stopp förde mina skor mig vidare mot allsköns små butiker drivna av tjocka indier med leenden som stoppades endast utav att deras öron tog emot. Hos dessa glad lurifaxar byttes det än en gång in konungabilder, denna gång var det som betalning för sötsaker - fikon och dadlar russin och korinter. Tack kära indier för att ni bjöd på lite julkänsla!

Nu kära läsare, tänker ni säkert att det var dags för mig att gå hem, vad mer kan man önska utav en dag? Sannig ligger i det. Så jag knatade så sakteliga iväg, i den riktning jag fann lämplig, vilken senare visade sig, om än med små justeringar, vara rätt. Då jag ännu hade en liten kungaätt avbildad i fickan drev min nyfikenhet, samt det faktum att man enligt god sed skall göra slut på pengarna man växlat, in mig genom en grön port. Bakom denna stora port öppnade sig ett rum fyllt av allehanda teer samt lerkannor i storlekar från dockskåp till jättar. Mot mig stegar en försynt herreman, som frågar om han kan hjälpa mig. Javisst, säger jag och ler fram ”har du något darjiling?”. Lite snopet räcker han fram mig ett annat te, som skall vara lika bra. Som från ingenstans kommer i samma veva en kopp te svävandes mot mig och ett artigt please följt av en bugning hörs från mannen. Inte helt nöjd med det faktum att jag står utan darjiling frågar jag honom om man har något bra grönt te. Då blev det fart på gubben må ni tro! Ut sprang han och inom loppet av att sätta det svarta teet i halsen kom han tillbaka med två påsar grönt te. Eftersom jag vill veta vad det är jag blir pålurad för något frågade jag om han inte kunde bjuda mig på en kopp grönt? Ni alla som vart inne hos en tehandlare som spårar ur på något vet exakt vad som hände. Där satt vi, den lille kinesen och jag, och sörplade grönt te. En lång och lärorik lektion fick jag mig och ut från butiken gick jag en timme senare med både kunskap och två påsar first haverest grönt te ano 2010 och 2009.

Det mina vänner var sagan om när Benjamin Franklin byttes mot en konungaätt som sedermera spenderades utav undertecknad. Receptet för en dag att minnas, börja med en käftsmäll och sluta med lite grönt te, fyll däremellan ut tiden med vad som önskas.

Så mina vänner välkomna på te och en historia när jag kommer hem!

God Jul!

Jag tillhör skaran som tycker om att fira jul, hemma med det nära och kära. Tyvärr har mitt yrkesval hindrat mig några gånger från att få fira jul hemma på Husö med familjen.

Första gången jag firade jul, utan Mammas morotslåda, jul-gädda, och julkappsutdelning framför granen sittandes i gungstolen, vilken förövrigt av någon anledning blivit ”min” plats att övervaka utdelningen från, var julen 2001. Detta var julen då jag förmodligen för första gången såg hela Kalle-Anka och Harry Belafonté gjorde entré i mitt musiköra.

Runt lucia kastade Gunilla loss från Fogo på Kap Verde, med sig hade hon 38 exalterande ungdomar och troligen tolv smått stressade befäl. Dagarna gick och så småningom närmade sig julafton. Stämningen byggdes upp och så var det då julaftons morgon, positionen var några grader norr om ekvatorn mitt emellan två kontinenter, med inget annat än vatten runt omkring oss. Jag minns hur jag blev utpurrad och ombedd att klä mig i bad kläder - dopparedagen var kommen – polen på däck var byggd. Så till tonerna av Harry, med vad komma skulle bli mina vänner för livet badades julafton in under en stekande sol i en ljummen passadvind. Gröten åts på ”beachen” och tomten nedsteg från himmeln, eller åtminstone från bramsalningen. Mången tår av hemlängtan vill jag minnas att fälldes ombord, framförallt av dem som ringde hem över satellittelefonen. Men jag tror, att vi alla, trots allt minns denna jul med stor glädje så här i efterhand. För mig är bara goda minnen, med goda vänner.

Andra gången var julen 2005. Denna gång var omständigheterna mindre spektakulära. Avgång på julaftonsmorgonen från Pembrooks oljeterminal i Cornwall, England med M/T Bro Transporter. Strålande solsken och 12 grader värme bjöds det på väst om lands end där vi sakta mak tog oss fram innanför ”tok-holmarna”. Vad beträffar denna jul minns jag inte mycket mer än att jag fick mig min första jul-snaps och en gräsligt ful halsduk och mössa från en snäll irländsktant som tyckte att vi stackars sjömän behövde få oss varsin julklapp.

Tredje gången nalkas. Definitivt utan att midvinter kölden tär på mig. Möjligen må tomten vakna, men det förtäljer inte historien - än. Hur som helst så önskar jag er alla där hemma i midvintern en riktigt God jul. Ta vara på tiden och njut av att vara nära familj och vänner.

En riktigt God jul,

Önskar

Styrman Stenros

Halvtid.

10122010

Är inne på halvtid nu, mer eller mindre. De vill säga sju veckor. Tiden har onekligen gått rätt fort, förhoppningsvis kommer de kommande sju veckorna att gå lika fort. Förlängde dessutom om min törn i måndags med fem dagar men förkortade den troligen med en evighet. Kommer att byta båt till en mindre i slutet på månaden för att följa med henne på dockning och ombyggnation. Så kommer att ligga tre veckor i Singapore i torrdocka och sen följa med upp till Hong Kong och mönstra av där den sista januari.

Bytet kommer troligen att snabba på den upplevda tiden avsevärt. Ny båt och nytt folk nya upplevelser är alltid bra. Men nog kommer man att vara trött på det här när man kommer hem den första februari. Tyvärr börjar jag inse att jag inte kommer att kunna vara hemma och njuta av ledighet allt för länge. Trots att man har en lön som är högre än över 75% av övriga besättningen så är den knappt högre än en veckopeng hemma. Så det blir väl bara att bita ihop och leta efter något sketet jobb någonstans. Gäller bara att klura fram något bra.

Tror jag snart skulle behöva vara hemma riktigt länge. Få en överdos av allt. Lida utav lite hemma-bulimi. Så man hade uppskattat att vara borta på en båt under längre tider. Enda riktigt bra med att vara borta mycket är att de är fantastiskt trevligt att komma hem. Så då måste det ju vara tvärt om med, eller? Är nog enda trösten om man skall fortsätta med livet som sjöman.

Ibland kan dock livet vara rätt behagligt ändå. Som förra veckan när jag fuskade åt mig en ledig morgon i Patong. Iland med första båten 0645 för att lossas hjälpa till med att ställa i ordning för passagerarna. Sen iväg och ta en kaffe och därefter glida ner på stranden, byta om till badkläder och ta en morgonpromenad och ett morgondopp. Var nog höstens bästa stund när jag gick ensam för mig själv i vågskvalpet på en nästan tom, nära på oändlig lång vit sandstrand och njöt i soluppgången med 28 gradigt vatten och sand mellan tårna. Just då kändes sjömanslivet riktigt rättvist.

Sen gick det en timme, som blev två och sen vaknade hela helvet och jag återfick förståndet och jag kom på varför man inte skall. - En tom, öde strand är fantastiskt en full strand med lönnfeta bleka turister med tramp-stamp i svanken och tribal tatueringar runt armar och vader som motionerar på stranden, i sann omvänd Pamela Andreson anda, är raka motsatsen. Ni vet de syndiga bilder som etsade sig fast likt gravrost i ett ankarklys på ens pre- pubertala minne, utav en viss Anderson som springer fram i sin minimala röda baddräckt och skall rädda liv. Lika uppspelt som man blev av dessa bilder då, lika äcklad och förargad blir man idag utav motsatsen man ser live här. Men illusionen jag levde i under två tidiga morgontimmar gjorde själen bara gott.